Black Sails - säsong 4 (2017)
Storslaget epos seglar i hamn. Någon sorts.
- De berättelser vi vill tro på är de som överlever.
Ur en monolog i finalavsnittet. Vilka berättelser är det egentligen vi
vill tro på? ”Black Sails” presenterar en egen variant av historieskrivning med en färgsprakande blandning av myter, legender och historia. Hur sann den är och hur trovärdig den är i frågan om människan och civilisationen får vi avgöra själva. Andemeningen och utförandet är i alla fall på många sätt attraktivt och mer ambitiöst än de flesta potentiella tittare, inklusive undertecknad, vågade hoppas på när allt startade.
Finalen. Det är nu den ska komma. För ett företag som vi på något vis tror oss känna till slutet på, i alla fall om man utgår från klassikern ”Skattkammarön”. Rollfigurerna här, de fiktiva och de i någon mån historiskt belagda, härjar ju i en tid och på en plats under förutsättningar som någonstans ska mynna ut i det klassiska så kallade pojkboksäventyret. Men hur viktigt är det i sammanhanget?
Nu har vi följt den här vindlande berättelsen i tre säsonger. Ledare har kommit och gått - och fallit. Lojaliteter och allianser har skiftat drastiskt. Vem som egentligen kontrollerar Nassau i Bahamasbältet har också varierat. Pirater har konkurrerat med varandra på liv och död. Andra, det vill säga representanter för brittiska kolonialmakten, har försökt göra intåg och när den här sista säsongen inleds har de sistnämnda en, låt vara mycket bräcklig, kontroll över den rufsiga lilla staden i Karibien. En guvernör som vi inte vet så mycket om, men som ändå har en viss obestridlig pondus är där. Men mot honom står, ja vilka exakt? Nu är många olika sjörövare inblandade men också utspridda och de drar fortfarande inte jämt. Via allianser med ett gäng förrymda slavar har de ändå etablerat en motkraft. Men hur länge kommer den alliansen att hålla?
Under seriens gång har vi stiftat bekantskap med de flesta av de vanliga prototyperna och standardinslagen som vi möjligen tror oss känna till ur piratvärlden och dess speciella livsstil. Men har vi sett en kölhalning förut? Jag är tveksam. Och de uppfattningar man kan ha om en sådan känns faktiskt banala i jämförelse med hur det blir när det väl händer här. En brutal bestraffningsform, utan någon som helst tvekan. Om vi inte hade förstått förut, så vet vi det nu. ’Passion of the pirate’, liksom.
Egentligen är det osannolikt att man kan suga ut så mycket spänning ur en serie där det aldrig står helt klart vem vi egentligen borde stå bakom. Vad symboliserar piraterna i det här sammanhanget? Vi har sett dem begå allehanda omoraliska handlingar och oftast arbetar de främst för sina egna syften. Samtidigt representerar de något slags frihetssökande. Och de som ska representera något annat, den allmänna ordningen och i det här fallet ett imperium som dominerar världshaven, vad framstår de som? Inte självklart moralens och det ’goda’ samhällets väktare till 100 procent i alla fall.
Kanske ger den här sista säsongen tillfälle att studera närmare några av de personligheter vi följt under en längre tid. Vem av dem har gjort den längsta resan och utvecklats mest? Troligen John Silver. Skillnaden är ganska markant om man påminner sig den knipsluge men inte nödvändigtvis tappre fixaren och trixaren från första säsongen. Här har hans namn blivit synonymt med kampen mot överheten. Om det sedan är välförtjänt eller inte. Men det är värt att påminna sig hur vägen dit har sett ut. Ingen av de andra som varit med från början har egentligen genomgått samma tydliga personliga utveckling.
Det här är i nuläget en av mycket få serier som i sitt rent fysiska omfång och ambitioner att skapa ett myllrande massivt epos kan nämnas i samma mening som ”Game of Thrones”. Serien har de stora scenerna. Den rena mängden, volymen av konkurrerande spelare att hålla reda på. De långa sofistikerade dialogerna. Vad den i så fall saknar är väl främst uppenbar humor. Där försöker de inte ens konkurrera.
Är det nu vi verkligen ser seriens övergripande tema? Vad betyder det här med frihet, syskonskap och revolution i sammanhanget? Att stå emot ett imperium, eller om man ska vara noggrann, åtminstone två. Att söka sig något annat. Frågan är bara på vems villkor.
© Johan Lindahl2017-05-25
Det finns fler recensioner på den här.
Läs mer >>