Stranger Things - säsong 1 (2016)
Inte bara referenser

Ett gäng rollspelsspelande killar i en amerikansk småstad hamnar mitt i ett kusligt äventyr när en av dem försvinner och de samtidigt lär känna en mystisk flicka med snaggat hår och ovanliga förmågor. Det är 80-tal, stora walkie-talkies, cyklar med limpsadlar och Corey Hart i bilstereon. Det är som ett komplement till "The Americans" för den som också saknar småstaden och den tidens vurm för det övernaturliga. En era när detta ämne inte handlade om att blanda världens alla mytiska väsen och låta dem bli kära i varandra.
Det gäller att sovra när man ska börja prata om vilka böcker och filmer som lär ha inspirerat bröderna Duffer, som för övrigt knappt är gamla nog att själva ha några starka minnen av 80-talet men uppenbarligen har gjort sin läxa i efterhand. Cronenberg, Spielberg, Carpenter – husgudarna lär vara många. För min del är det King-vibbarna som gör sig starkast påminda. Bara vinjetten ser ut just så som hans namn ofta skrevs på 80-talets bokutgåvor.
Här finns en motsvarighet till Kings The Shop, den ljusskygga organisation som experimenterade med särskilda förmågor i bland annat solklara förebilden "Eldfödd", med Matthew Modine som en uppdaterad Rainbird. Här finns ett gäng som påminner om killarna i "Stand by me" och "Det". Apropå 'den', så kommer den i filmad nyversion nästa år där bokens 50-tal bytts ut mot 80-tal, en era som numera har ungefär samma exotiska framtoning, både för dem som 'var där' och dem som missade/slapp det. Visuellt ser det föga förvånande trivsamt gammalt ut. Även det digitala känns lite analogt och den där svårdefinierade 'slemmigheten' från den tidens skräck har sin naturliga plats.
Det "borde" dock inte funka fullt ut. Det borde stanna vid mysrysig, referenssjuk nostalgifest (vilket inte är så illa det). Men när mamma Byers (Winora Ryder i en av sina bästa roller) hör sin försvunna sons röst och någonting annat i telefonen får jag gåshud, och hennes kamp för att få kontakt via bland annat julgransljus blir till fantastiska scener. Sheriff Hoppers personliga sorg och tjuriga handlingskraft engagerar. Till och med tonårsstrulshistorien med ett par av småkillarnas storasyskon har en naturlig plats i handlingen. Varje avsnitt har minst en scen som går rakt in i nervsystemet och/eller hjärtat. De håller stilen och verkar mena det de gör. De försöker återskapa en känsla, inte parodiera den. Och de lyckas.
© Anders Lindahl2016-10-17
Det finns fler recensioner på den här.
Läs mer >>