Stranger Things - säsong 4 (2022)
Kräver sitt humör, men levererar stort
Och så är det 1986. I vår tid har det gått några år sedan skådespelarna senast kunde gå in i studion, vilket syns. I seriens verklighet har det dock bara gått ett halvår, vilket blir lite konstigt. Men när man noterat och accepterat detta är det bara att åka med, i den definitivt mest händelserika (och längsta) säsongen av "Stranger Things" hittills. Och som vanligt är det inte i första hand små vinkar till ”Evil Dead” eller en inte alltför diskret homage till ”När lammen tystnar” som gör det. Dessa hör också till mina favoritfilmer men referenserna är bara pynt och smågodis. Det är den egna världen, historien och karaktärerna de skapat som uppehåller intresset.
Gänget är numera uppdelat mellan Hawkins och Kalifornien, varifrån El (som tvingats byta adoptivförälder igen) skriver förljuget positiva brev. Hon har det inte så roligt men Will vet inte riktigt hur han ska hjälpa henne och har sina egna bekymmer. Att föreläsa om Alan Turing är kanske ett trevande försök att säga något som framgår tydligare i en stark scen längre fram. Joyce jobbar hemifrån som telefonförsäljare och får en dag ett märkligt paket. I Hawkins har Mike och Dustin blivit medlemmar i en rollspelsklubb på skolan med en kaxig rebell (tillika knarklangare) som ordförande. Lucas har upptäckt sport och vill sluta vara en nörd. Max går till en kurator och lyssnar på Kate Bush på sin freestyle, föreskuggande en av säsongens mest omtalade scener.
Avsnitt ett peakar i effektfull korsklippning mellan rollspel och basket och avslutas uppriktigt chockerande. De tappar inte bort skräckfaktorn, milt uttryckt. Men vad jag gillar mer än det är att de byggt ett allt större gäng av vänner som kanske har en hård ton mot varandra ibland men som vet att det pågår något utöver det vanliga i Hawkins och som inte tvekar när det gäller. Och att de verkar lägga energi på att hitta 80-talets identitet år från år. Små tekniska framsteg, låtar, mode.
Det började med King. Att de ville filma ”IT” men inte hade rättigheterna. Så var det väl? Men hans ande svävar över det mesta på ett hyllningsrikt och läskigt värmande vis. Kalifornien är fullt av hjärtlösa mobbare vilket för associationerna närmare Carrie än Eldfödd, vore det inte för det faktum att El förlorat sina krafter och får ta till mer primitiva grepp när hon till slut når gränsen. Å andra sidan, när de börjar prata om hur Hawkins kanske är drabbat av en förbannelse så går tankarna till Kings Derry, Haven eller Castle Rock. Är det förresten en slump att den där rollspelsklubben heter likadant som en bok av Peter Straub, en av Stephen Kings bästa vänner och samarbetspartner på ”The Talisman” och ”Black House”? Kanske. Och det börjar med en tillbakablick med starkare Eldfödd-vibbar än någonsin, med en relativt sympatisk Brenner vars testanläggning drabbas av en massaker, synbart orsakad av en välbekant person.
I säsong fyra lär vi att ondskan inte lämnat Hawkins och att den åter ändrat form. Men vi kommer också, vilket väl inte är en spoiler, få konkreta förklaringar till vad som pågår. Förklaringar som kräver sitt humör men levereras så kraftfullt att det humöret ganska lätt infinner sig. Det händer väldigt mycket, och avsnitten är så långa att fjärde säsongen väl är dubbelt så lång som den första i speltid räknat. Upside Down har nya bevingade gäster men framför allt en härskare med en sjujäkla bakgrundshistoria. Det rör sig mellan ganska jordnära 80-talsscenerier och väldigt vrickade påhitt. De levererar nedtonade lustigheter i skrämda röster på klassiskt 80-talsfilmvis. De blir småkära eller nykära mitt i extrema skräckförlopp. De petar in tidsmarkörer som ”be kind, rewind” och en del överraskande vågade skämt. Ett desperat försök att befria en gammal vän leder till Kamtjatka, där den rysktalande Murray åter får en stor roll. Här blir det umbäranden och scener som gör nästan fysiskt ont att se. Det känns över huvud taget som om de skruvar allt lite mer, går lite längre. Men de tappar inte bort sina huvudpersoner. Eller förmågan till fantastiskt effektfulla scener, som den där andra gången Kate Bush spelas. Sadie Sink, som spelar Max, är för övrigt kanske bäst i serien.
Avsnitt sju borde nå något slags maxtak för korsklippt spänning, med tämligen avgörande avslöjanden som bonus. Det är nästan som upplösningen på en detektivhistoria, fast med blodiga och övernaturliga inslag. Och då är det två lååånga avsnitt kvar.
De har lite kvar till de de sista två avsnitten, som bjuder på så många olika sinnesstämningar, kriser och triumfer, tragedier och hjältedåd (plus Moby, Metallica och högläsning ur Talismanen) att det bara är att kapitulera. Och i takt med resten av världen vänta in den femte och, säger de, sista säsongen.
© Anders Lindahl
2022-09-08
Originaltitel: Stranger Things - Season 4
USA, 2022
Skapare/show runner: Matt Duffer Ross Duffer
Med: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Natalia Dyer, Charlie Heaton, Noah Schnapp, Sadie Sink, Joe Keery, Paul Reiser, Matthew Modine
Genre: Sci-fi, Skräck, TV-serie
Teman: Originalproduktion från Netflix
Relaterat: Stranger Things - säsong 1 (2016) Stranger Things - säsong 2 (2017) Stranger Things - säsong 3 (2019)
Ingår i följande teman
