För några få dollar mer (1965)

Cleef och Clint tävlar i att vara coolast och båda vinner

Den andra delen i Dollar-trilogin handlar om prisjägare, bankrån och hämnd i lika delar. Medan "En handfull dollar" höll sig relativt stilla i samma stad (med smärre utflykter i omnejderna) flyttar sig handlingen här mer fritt, för att avslutas i en stad som liknar en kyrkogård för de levande.

Gian Maria Volonté är på sitt sätt lika minnesvärd i rollen som "filmens värsta svin" som van Cleef är i "Den onde, den gode och den fule" eller Fonda i "Harmonica". Men det här är en mindre balanserad skurk, närmast sorglig. Indio verkar inte må riktigt bra, ens när hans kamrater under enorm blodspillan fritagit honom från fängelset och han kan döda både killen som angav honom och dennes fru och barn. Hans märkligt tomma blick röjer ingen större glädje, hur högt han än skrattar. Fast visst är han ett kräk och visst är ett av huvudmålen i filmen att han själv ska få sitt rättmätiga straff.

Exakt hur rättmätigt, av vem och varför framgår på sedvanligt Leone-vis ganska sent, och den återkommande speldosan (kring vilken Morricone väver vemodiga toner) får då sin största stund i filmen. Ja, till och med två stycken speldosor.

Rovfågelsliknande Lee van Cleef, som var med i klassisk västernfilm så tidigt som 1952 i "High Noon" och gjorde två av sina mest minnesvärda revolvermän i Leone-filmer, är inte den onde här. Före detta översten Douglas Mortimer är inte ens en skurk i ordets rätta mening, även om han i sitt nya värv som prisjägare tar sig en del friheter med lagens mening. Som så ofta hos Leone uppstår ett lite motvilligt samarbete huvudpersonerna emellan, i det här fallet mellan honom och Monco (Eastwood), som får representera det ungdomligt giriga perspektivet på branschen medan Cleef framstår som nästan vis. Eastwood, ponchoklädd, ständigt rökande och snar att dra vapen, är också den som oftast kan kosta på sig ett leende, ja till och med ett skratt ibland.

Ett litet undertema är det ständiga tändandet av cigarrer och pipor, som när Cleef stryker eld på en tändsticka mot ingen mindre än Klaus Kinski, en scen som får sin uppföljning senare i filmen i ett synnerligen coolt replikskifte.

Utöver rökning hinner det hända en hel del annat, och att berätta för mycket skulle förta mycket av filmens avsevärda, oförutsägbara charm. De komiska ögonblicken saknas definitivt inte, ej heller de coola replikerna, men "För några få dollar mer" är till sin helhet en betydligt mer allvarlig historia än den avslutande delen. Slutet är bitvis riktigt rörande och Morricone bjuder på några slingor som färgar ens stämning i skönaste moll.

Kanske inte riktigt ett mästerverk, men definitivt ännu ett bevis för att Sergio Leone förtjänar sin plats bland de mest minnesvärda regissörerna.

© Anders Lindahl
2004-03-20

Originaltitel: Per qualche dollaro in più
Italien / Spanien / Västtyskland, 1965
Regi: Sergio Leone
Med: Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Gian Maria Volonté, Mara Krupp, Luigi Pistilli, Klaus Kinski

Genre: Western

Relaterat: Den gode, den onde och den fule (1966) För en handfull dollar (1964) Harmonica - En hämnare (1968)

Sök