Den gode, den onde och den fule (1966)
Den roliga, den underhållande och den påhittiga
Hur skiljer man mellan Leones westernfilmer?
Jo, "För en handfull dollar" är den som är baserad på Kurosawas "Yojimbo", "För några få dollar mer" är den med speldosan, "Harmonica - En hämnare" är den med munspelet och "Ducka, skitstövel / En handfull dynamit" är den minst omtalade (och kanske inte ens per definition en westernfilm utan snarare steget mellan West och America).
"Den gode, den onde och den fule" är den med alla de där bra idéerna i.
Som Tucos och Blondies kanske onödigt riskabla men väldigt festliga plan för att tjäna pengar (en blir hängd och en skjuter av repet), den där bron som alla vill se sprängd men ingen törs spränga, att en vet namnet på kyrkogården och en vet namnet på graven vilket tvingar de två fienderna att samarbeta, eller när den förbipasserande armén plötsligt tvärstannar med militär disciplin och Blondie i den plötsliga tystnaden hör stövelsporrar utanför dörren.
Enkelt uttryckt är det historien om tre pengalystna män - Eli Wallach, Lee van Cleef och Clint Eastwood. Cleef, här kallad Angel Eyes, är verkligen lika odiskutabelt ond som hans oefterhärmliga mördarblick låter antyda - i filmens början skjuter han i kallt blod två personer på raken för pengar (och några andra får sätta livet till i förbifarten). Han kommer också en intressant historia om en pengafylld låda på spåren. Samma låda blir föremål för intresse hos Tuco och Blondie, två gangsters av skiftande grad av samvetslöshet som efter ett samarbete förvandlas till fiender och sedan tvingas samarbeta igen. Att Eastwood är den gode märks bland annat när han ger en döende soldat sin rock och en cigarr, utan att hans minspel för den sakens skull röjer några känslor. Den gode kan dock hantera ett vapen lika expertmässigt som de andra. Minst. Att kalla Wallach "den fule" är väl lite tyket, men det blev ju en kul filmtitel i alla fall.
"Den gode" hör över huvud taget till Leones mer komiska filmer. Inte för att den saknar allvar eller spänning (väntan inför den avslutande duellen är ett under av nervpåfrestande klippning), men tonen är oftast muntrare än i både de föregående "dollar"-filmerna och den efterföljande "Harmonica".
Eli Wallachs "Tuco" är väl exempelvis i första hand en komisk karaktär, med sina svador av förolämpande plumpheter och sitt livfulla minspel, även om hans möte med brodern som valt den totalt motsatta vägen och blivit präst hör till filmens starkaste ögonblick. I blandkategorin av skämt och allvar huserar den försupne kaptenen som strax innan dödsögonblicket får höra det ljuva dånet av en bro som rasar ner i en flod (där det komiska ligger i varför de spränger bron), samt Shortys snöpliga slut på karriären ("Sorry, Shorty").
Morricones musik är ofta osedvanligt… ja, fånig. Temat som löper under de grafiskt experimentella förtexterna och sedan ständigt återkommer är klassiskt med sitt visslande och sina Tarzan-skrik, men det är svårt att tro att det kommer från samma kompositör som fick änglarna att stanna upp i förundran med musiken till "The Mission". Vemodet är tillfälligt satt på undantag, kort uttryckt. Mot slutet får vi exempel på Morricones mer laddade stil (ett tema som Metallica låter spela inför sina konserter), men räkna inte med att någonsin bli rörd till tårar av några smäktande körer eller någon spröd speldosa till stråkar i moll.
"Den gode…" kostade tydligen inte alls lika mycket att filma som "Harmonica" men den känns ambitiös, särskilt i masscener från det inbördeskrig våra antihjältar passerar igenom på sin väg mot rikedom. Berättelsen är också mer rörlig. Genom öknar, småstäder och fångläger går färden och det som skymtas eller sker i förbifarten berikar och kompletterar så att det känns som något mer än bara en cyniskt roande historia om forna tiders gangsters. Det blir ett porträtt av en tid, även om konstnären säkert tar sig friheter med historien.
Som man kan ana är det en lång film, men den är så fylld av berättarglädje och skön stämning att det enbart är ett plus. En film att intresserat resa igenom både en och flera gånger.
FOTNOT
Likt i princip alla italienska filmer är Leones spagettiwesterns dubbade. Det är dock inget man reagerar nämnvärt på, utom möjligen när någon italiensk skådespelare får en amerikansk röst pålagd. Annars är det relativt expertmässigt gjort. Faktiskt.
© Anders Lindahl
2004-03-15
DVD / Blu-ray
Förutom att standard-DVD:n från MGM (som hittas under engelska titeln "The Good, the Bad and the Ugly") stoltserar med en felaktig baksidestext (där Cleef utropas till "den fule" och Wallach till "den onde") så är den med sin fina bildkvalitet och sitt blygsamma pris klart köpvärd.Med extramaterialet är det ganska sparsamt (vilket är vettigt på en singeldisk-release av en så pass lång film), men några vanligtvis bortklippta scener som endast finns dubbade till italienska kan väl alltid roa. En utgåva för den som främst vill se hela filmen i bra bild och widescreen, helt enkelt.
En Special Edition på två skivor är på väg under 2004 men i skrivande stund ännu inte tillgänglig i handeln.
Originaltitel: Il Buono, il brutto, il cattivo
Italien / Spanien, 1966
Regi: Sergio Leone
Med: Clint Eastwood, Lee Van Cleef, Eli Wallach, Luigi Pistilli, Mario Brega, Aldo Giuffrè
Genre: Western
Relaterat: För en handfull dollar (1964) För några få dollar mer (1965) Harmonica - En hämnare (1968)
