Harmonica - En hämnare (1968)
"Something to do with death"
Det kanske låter extremt redundant att säga så om en westernfilm, men här har vi en film stöpt i skuggan av döden. Inte bara oskyldiga civila som kommer i vägen utan majoriteten av de banditer som agerar huvudpersoner verkar dömda att lämna det jordiska innan eftertexterna kommer.
Det är en dödsruna över västern, i exakt lika hög grad som Peckinpahs "Det vilda gänget", och lika odiskutabelt tvättäkta filmhistoria. På ett närmast symboliskt, men för handlingen också mycket viktigt vis, representeras den allt annat undanträngande "civilisationen" av järnvägen. De tystlåtna revolvermän som befolkade de filmer Leone blev berömd för håller på att dra sig undan till förmån för affärsmännen. Vissa av de förra försöker visserligen ta steget över till andra sidan skrivbordet, men det visar sig lättare sagt än gjort. Det är ett farväl till vapnen, där faktiskt överraskande få skott avfyras i bild. Ja, allt är ju relativt, som bekant.
"Harmonica" är också en övning i tålamod. Det hör Leone-filmer till att tempot ska vara närmast Tarkovskij-behärskat - och med så genomtänkta och läckra bilder som här får blicken gärna tid att dröja lite - men nämnas bör att det första skottet avlossas först efter tolv minuter, strax efter den första egentliga dialogen, och det dröjer länge innan Morricone bjuder på vad normala människor hade kallat musik. Tids nog får vi dock njuta av några av hans mest vemodiga slingor någonsin, när snygga Jill (Cardinale) anländer till dammiga småstaden för att få veta att hon är nybliven änka snarare än nygift. Samvetslösa skurkar har dödat inte bara Brett McBain utan även alla barnen från hans förra äktenskap. Kvar finns en farm ute i öknen, en massa timmer, gåtor och främmande män som alla påverkar hennes liv.
Claudia Cardinales överlevartyp representerar det krasst kvinnliga perspektivet på western. Hon visar sig till tittarens mycket milda förvåning ha varit New Orleans mest hyllade glädjeflicka, så att hon försöker tjäna en hacka snarare än försjunker i sorg kommer inte som en chock. Men inget blir riktigt som hon tänkt sig nu heller. Det finns många viljor inblandade.
En av dessa är Cheyenne (Robards), som enligt både honom själv och andra är en riktig skurk, men som också väcker mer sympati än de flesta andra i filmen. En annan vilja tillhör en svårt sjuk järnvägsbaron (Ferzetti) som genom att anlita mördare istället för att mörda själv framstår som en något bättre människa än sina lejda monster. Det är konstigt, men så blir det faktiskt, fast det kanske mest är hans ohälsa som väcker medlidande - och hans längtan till havet, extra tydlig i en oväntat gripande scen där han drömmer sig bort framför en tavla.
Inte i filmens centrum men ständigt kretsande kring i dess utkanter - långt coolare än han skulle vara senare i karriären, när han blev posterpojke för den rättmättiga civilhämnden i "Death Wish" 1 -50 - finner vi Charles Bronson. Eastwood (som tillsammans med Lee van Cleef och Eli Wallach sägs ha varit påtänkta att skjutas i inledningsscenen, och hur fantastiskt häftigt hade inte det varit?) gjorde mycket för att ge nerv åt Leones tidigare westernklassiker, men det här hade han inte klarat; att fylla denna fåordiga figur med en så konstig blandning av mänsklighet, hot och ett närmast överjordiskt lugn. "Harmonica" är som en hämnande ängel kommen att straffa den ondskefulle Frank. Men varför? Det får vi inte veta förrän mycket sent i filmen, men den scenen lyckas som få andra flashbacks förmedla känslan av en händelse som totalt definierat en person.
Och Frank, för att ytterligare babbla på om inspirerad rollbesättning, görs av Henry Fonda. Känn på den! Rättvisans förkämpe på duken har knappt kommit i bild förrän han med berått mod skjuter ett litet barn. Det tar nästan lika hårt som inledningen av Carpenters "Assault on Precinct 13" (och gissa om Carpenter har sett den här filmen). Fondas blekblå ögon lyser av kyla snarare än godhet och en av filmhistoriens mest minnesvärda skurkar är ett faktum.
Handlingen, där förutom Leone och Sergio Donati så skilda figurer som Bernardo Bertolucci och Dario Argento varit inblandade, är inte alls dum och fotot ska vi bara inte prata om. Det är helt enkelt ett gediget bygge det här. Som en hyllning till John Ford företogs även en resa till Monument Valley, en plats fastetsad på varje filmvetares näthinnor. Fast det är också, som de bästa av filmer, något som blir mer än sina beståndsdelar. En film om revolvermän där ibland döden är lika varsamt behandlad som självklart närvarande och där samtidigt behovet av hämnd blir inte bara förståeligt utan lika naturligt som att andas.
Jag har själv väldigt svårt för personer som kläcker ut sig saker som "man måste vara dum i huvudet för att inte älska den här rullen," men tänker nu för att visa min respekt för Leones verk yttra just en så'n där förhatlig fras. Jag är alltså beredd att gå så långt som att tillfälligt förvandlas till någon jag ogillar i min iver att slå in poängen med eftertryck. Är ni med?
Tycker man inte om den här filmen, så tycker man inte om film.
© Anders Lindahl
2004-03-12
DVD / Blu-ray
Den mycket stilfullt förpackade dubbeldiskutgåva som välkommet dök i handeln i november 2003 har på sin andra skiva bland annat en trio dokumentärer, som i ärlighetens namn lika gärna kunnat vara en film. Här är det en rolig samling folk som yttrar sig, bland andra den tidigare nämnde John Carpenter (som nu för tiden är bättre på att prata om film än att själv göra dem), Bernardo Bertolucci (överraskande rolig), chefsfotografen Tonino Delli Colli (sävlig och sympatisk), filmmogulen John Milius (filmmoguligt blossande på en fet cigarr), Claudia Cardinale (idel entusiasm och belevat hög på forna stordåd) och filmhistorikern Christopher Frayling (underhållande och vältalig).Tillsammans med foton och annat gojs blir det en trevlig resa tillbaka i filmhistorien som ytterligare ökar på ens respekt för filmen.
DVD:n söks dock mest framgångsrikt under filmens engelska titel " Once Upon a Time in the West".
Originaltitel: C'era una volta il West
Italien / USA, 1968
Regi: Sergio Leone
Med: Henry Fonda, Claudia Cardinale, Jason Robards, Charles Bronson, Gabriele Ferzetti
Genre: Western
Relaterat: Den gode, den onde och den fule (1966) För en handfull dollar (1964) För några få dollar mer (1965)
Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Henry Fonda
