Röd drake (2002)

Fungerar utan att imponera

"Röd drake" börjar med en konsert som blir upptakten till ett hiskeligt illdåd. När "När lammen tystnar" var ny och omtalad visade Siewert Öholm i ett debattprogram ett klipp där Hannibal Lecter slår ner sina vakter till finstämda pianotoner. Herr Öholm skyndade att förklara att vi tittare inte skulle tro att detta var något kulturellt bara för att det spelades fin musik. Turligt nog fanns det folk i studion (bland andra Mats Helge) som kunde näpsa Siewert för hans okunskap. Hade han yttrat samma politiskt korrekta automatfras om "Röd drake" skulle han ha träffat närmare målet.

"Röd drake" är en film gjord av fel personer och av fel skäl. Brett Ratner har på inget sätt gjort sig förtjänt av förtroendet och ambitionen är så uppenbart att surfa vidare på Hannibal-vågen medan Hopkins fortfarande kan stå på benen och tycker att rollen är kul. Dessutom har det gjorts förut; Michael Manns "Manhunter" är en okej film utifrån samma mästerliga roman. Sett mot den bakgrunden är filmen ändå inte så dum.

Efter en loj och faktiskt ganska dålig inledning, vaknar nämligen plötsligt draken till och fångar ens intresse. Det är lätt att peka ut det exakta ögonblicket när så sker. Det är när Ralph Fiennes och Emily Watson kommer in i handlingen och direkt utklassar både Norton och Hopkins. Ingen av de båda sistnämnda har trots sin begåvning så långt lyckats göra något intressant av ingressen (inte heller Harvey Keitel som blir en slags ruffig hantverkarvariant av Jack Crawford).

Nortons Will Graham är en lågmäld karaktär som känns precis som en lågmält spelande Ed Norton. De trauman han genomgått och som gjort att han lämnat sitt FBI-jobb strax efter att ha satt dit en kannibalistisk psykolog vid namn Hannibal Lecter och nästan dött på kuppen, syns inte direkt i hans ögon om man säger så. När Graham besöker Lecter för att få hjälp i jakten på en galning som mördar hela familjer får han höra att han innerst inne är precis likadan som Lecter, att det är därför han lyckades fånga honom, men som tittare tvivlar man. Will Grahams förmodade inre mörker blir bara ord från en psykolog, och redan där har filmen i viss mån misslyckats.

Lecter själv, som nästan trumpetats ut som filmens huvudperson, är mindre skrämmande än Brian Cox underligt lågmälda variant i "Manhunter". Överspelet från "Hannibal" är här, och de små mörka vitsarna som inte riktigt landar rätt. Jag tycker på fullt allvar att någon annan borde ha spelat rollen här i prequel-filmen. Hopkins verkar ha tröttnat, känns lite som Moore eller Connery i deras sista Bond-filmer. Gillar jobbet, men går på rutin och ger inte allt, liksom. Lecter är inte en karaktär gjord för att etableras och halvhjärtat prångla ut i film efter film. Så osannolik och tillspetsad som han är måste skådespelaren verkligen jobba för att det ska fungera - som Hopkins gjorde i Lammen. Vare sig det beror på regin eller bristande omdöme hos honom själv blir karaktären här övertydlig och opersonlig.

Fiennes imponerar, däremot. Samma år tolkade han ju en annan sorts vansinne mycket minnesvärt i Cronenbergs "Spider" och att han lyckas göra de båda karaktärerna lika olika som trovärdiga är en prestation. Han blir en helt annan person, och det beror inte enbart på det ganska diskret sminkade ärret efter en gomoperation som gör hans karaktär så plågsamt självmedveten. Francis Dolarhyde är ett mycket mänskligt monster, som trots sina vidriga illdåd också kan falla för en kollega - som lämpligt nog är blind och kan hälsa på utan att lägga märke till de konstigheter som finns i det gamla huset. Scenerna mellan Fiennes och Watson är filmens största behållning och i de ögonblicken förleds man tro att man ser en riktigt bra film. Och med ett så bra grundmaterial borde det inte vara så svårt att göra just en sådan.

Men liksom Michael Mann verkar Ratner inte riktigt förstå att bokens balans mellan mörker, människoinsikt och nästan torra fakta om brottsutredning är det som gör helheten så bra. Förenklingar blir till regel, extra spänningsmoment tros nödvändiga och det blir ibland närmast schablonmässigt. Filmen gör också misstaget att försöka vara "Lammen" lite för mycket, med scener som känns som rena kopior istället för raffinerade "hyllningar".

Okej, det är inte lätt att gå i Lammens fotspår. Men om man inte har något mer att tillföra än tidigare regissörer är det oftast bättre att låta bli. Många andra hade gjort det här till något mer sevärt (vad sägs om Christopher Nolan?) men nu är chansen liksom borta - åtminstone några år framåt - tills "Röd drake" är lika glömd som "Manhunter" var tills den började dyka upp i affärerna igen i remakens kölvatten.

Philip Seymour Hoffman spelar en betydligt lägre sorts journalist än i "Almost Famous". Även här finns en likhet med Manns version - hans möte med Lecter är mycket obehagligt och lyckat, rent filmiskt, och inger samma smittande skräck som Hoffman så skickligt uppvisar.

Att det är Brett "Rush Hour" Ratner som regisserar märks inte så väl som man skulle ha kunnat tro, utom i att den elake blonderade kinesen i Rush Hour 1 här får spela FBI-anställd. Inte för att det är något som helst fel på fåniga actionkomedier med Jackie Chan, men det överraskar mig att någon som faktiskt inte är känd för något annat ändå lyckas skapa flera scener som känns riktigt tunga. Samtidigt kan han inte avhålla sig ifrån att göra det hela till något mer trivialt än boken. Framför allt kunde filmen ha slutat några minuter tidigare.

Kanske för att Brett Ratner faktiskt inte är en lika erfaren och självsäker regissör som Ridley Scott, är "Röd drake" i alla fall en bättre film än "Hannibal". Han vågar inte ta ut svängarna så mycket (vilket Scott gjorde till den milda grad att han körde av vägen) och det medför att hans film faktiskt känns som en film. Inte ett mästerverk, inte i närheten av romanen, knappt ens bättre än "Manhunter", men ändock en film. Tre måttligt svaga russin.

Trivia:
Ratner har alltså inte Scott Glenn som Jack Crawford, men i övrigt har han lyckats få tag på inövat folk till vissa småroller. Både Barney (Frankie Faison) och Frederick Chilton (Anthony Heald) spelas av "rätt" skådespelare, och faktum är att Healds äregirige och inkompetente Chilton här känns lite yngre än i "Lammen", något man inte direkt kan säga om Lecter.

© Anders Lindahl
2003-08-19

Originaltitel: Red Dragon
USA, 2002
Regi: Brett Ratner
Med: Anthony Hopkins, Edward Norton, Ralph Fiennes, Harvey Keitel , Emily Watson, Mary-Louise Parker, Philip Seymour Hoffman

Genre: Skräck, Thriller
Teman: Kannibalism

Relaterat: Hannibal (2001) Hannibal Rising - Ondskan vaknar (2007) Manhunter (1986) När lammen tystnar (1991)

Relaterat ur russinbloggen
2001-08-18: Norton klar för ny Hannibal Lecter-film

Ingår i följande teman

Sök