Hannibal (2001)
Hannibal for dummies
"Hannibal". Kort och enkelt namn, till skillnad från det tillkrånglade och kanske lite pretentiösa "När lammen tystnar". Titeln till trots blev ju "Lammen" en av nittiotalets absolut bästa filmer; jag såg den tre gånger på bio, otaliga fler på video. "Hannibal" är en bättre titel, och romanförlagan är minst lika bra som föregångaren, men kan det bli en lika bra film?
Thomas Harris har skrivit tre böcker där den gode psykologen Lecter har en mer eller mindre stor roll; lika många filmer har det blivit. "Manhunter" var Michael Manns lite för glassiga och enkla version av den lika rörande som otäcka "Röda Draken", där doktorn har några korta meningsutbyten med den egentliga huvudpersonen. I "Lammen" fick Lecter mer utrymme, och likt en medlem av ett populärt band som beslutar göra solokarriär får han nu ge titel till en hel bok och faktiskt agera huvudperson.
För romanen "Hannibal" är doktor Lecters berättelse. En fascinerande och ibland överraskande tragisk berättelse om en mycket kultiverad och smart person med raffinerad smak som av olika skäl inte drar sig för att begå de mest bestialiska brott. Hans främsta kännetecken, smak för människokött, har sin alldeles egna förklaring och visar sig i boken vara mer än en pikant detalj. Boken är också fylld med bisarra personer, av vilka särskilt en får Lecter att framstå som en riktigt godmodig figur vid jämförelse.
Harris roman är mycket bra, Scott visade med "Gladiator" att han fortfarande kan göra fantastisk film, manusförfattarna är knappast amatörer i branschen och Hopkins är ibland ungefär bäst i världen. Med rätta kunde man förvänta sig en riktigt intressant film.
Hur gick det då?
Dåligt.
Jag saknar stämning, jag saknar riktig spänning och jag saknar Hannibal själv, trots att han är huvudpersonen. För det här känns inte alls som samma mångbottnade och fascinerande figur som i boken, eller för den delen i "När Lammen Tystnar". Filmskaparna och Hopkins själv verkar vara för medvetna om vilken kultfigur Lecter blivit, vilket gör att de inte riktigt förmår att göra honom verklig. Som om de själva inte tror på honom. Det är kul första gången Lecter muntert säger "okey dokey", andra gången det sker anar man oråd, får en tärande misstanke om att de bestämt sig för att "det här ska bli det nya Hannibal-citatet". Han har nästan blivit en seriefigur.
Det här är Hannibal Light, där Scott och gänget plockat diverse otäcka godbitar ur filmen och lämnat bokens mer allvarliga och långsamma partier därhän. Så ut åker några originella bifigurer och den djupt tragiska bakgrunden till Lecters kulinariska preferenser, ut åker all insiktsfull information om FBI, grisuppfödning och Florens. Den eleganta uppbyggnaden som gör boken så fascinerande har skalats ner till enklast tänkbara skelettform, den intressanta och ganska kontroversiella epilogen bytts ut mot något som närmast kan liknas vid en punchline. Ut åker också, till min fasa, Dr Lecters fascinerande "minnespalats", en memoreringsmetod som går ut på att han byggt ett mentalt "palats" för att sortera och lagra all den kunskap han besitter.
Det är givetvis ett mycket medvetet beslut att förenkla det hela, att göra en ganska ytlig och blodig film där Scott får visa vilken duktig stilist han är och där Hopkins får ha kul i rollen som den karismatiske Hannibal på fri fot, där han kan leva ut alla sina finurliga och ofta grymma idéer. Men är det ett bra beslut? Jag tycker inte det. Exempelvis minnespalatset hade kunnat resultera i fantastiska scener, och rätt utfört hade Hannibals dystra barndomsminnen kunnat bli riktigt tung filmkonst. Utan all bakgrund, utan minsta antydan till inblick i Hannibals eller Starlings inre blir det också ganska tamt. En ironisk, ganska kall thriller med några osedvanligt äckliga scener. Det räcker inte så långt.
Och trots förenklingen, och trots att filmen är dryga två timmar lång, känns det ändå som om hela historien går för fort. Scott hushåller dåligt med berättartiden, så att vissa scener blir onödigt långdragna medan andra passerar så hastigt förbi att de förlorar sin styrka. För visst har han använt många av bokens mest spännande element, men skildrar dem ibland på ett så närmast stressat vis att man knappt hinner ta åt sig, hur spännande idéerna än må vara.
Det tristaste är att Hannibal är en film som man i ovanligt hög grad dömer efter slutscenerna. Det faktum att filmen startar på ett betryggande sätt, och förvisso har sina inspirerade ögonblick, hjälper inte stort om man bara sitter med ett "jaha" på läpparna när eftertexterna börjar rulla.
Absolut ingen "När Lammen tystnar", alltså. Visst, den har sina ljuspunkter. Julianne Moore sköter sig faktiskt fint som Clarice Starling. Giancarlo Giannini är riktigt bra som stackars polisen Pazzi i Florens, och scenerna där han pratar med Lecter är fyllda av ett härligt outtalat hot. Det är där som man verkligen känner igen Dr Lecter. Fotot är, förstås, smaskigt och musiken gillade jag oftast skarpt. Men det enkla faktum att man måste leta efter specifika saker att uppskatta säger tydligt att filmen som helhet inte är särskilt bra. Som det brukar heta: läs boken istället.
© Anders Lindahl
2001-02-22
Originaltitel: Hannibal
USA, 2001
Regi: Ridley Scott
Med: Anthony Hopkins, Julianne Moore, Ray Liotta, Gary Oldman, Giancarlo Giannini
Genre: Skräck, Thriller
Teman: Kannibalism
Relaterat: Hannibal Rising - Ondskan vaknar (2007) När lammen tystnar (1991) Röd drake (2002)
Ingår i följande teman
