Manhunter (1986)

Mann-ifikt och monstruöst

4 russin

Är det här Michael Mann är som mest Mann, eller så mycket Mann som han borde nöja sig att vara för det mesta, men inte är tillräckligt ofta? Det vill säga; oerhört stilmedveten, koncentrerad och nervpressande, men med sinne för att sätta gränser. Hannibalofilerna tvistar om vilken som är den bästa dramatiseringen av en Thomas Harris-bok och det är inte alla som röstar på "När lammen tystnar”. De som inte gör det, lägger oftast inte krutet på att upphöja ”Hannibal”, för att ge ännu en liten vink. Thrillern "Röd drake” skrevs av Harris i början av 1980-talet och filmades första gången här. Andra gången hände det 2002 med samma producenter bakom, alltså klanen De Laurentiis, men med originaltiteln återtagen. Orsaken påstods väl vara att den första varianten inte blev den hit man hoppats på när den släpptes, medan "När lammen tystnar” möttes av stormande bifall och statyetter. Den boken hade Dino De Laurentiis lämnat ifrån sig rättigheterna till, efter den så kallade floppen med, just det, "Manhunter”...

Jag drog mig länge för att se den nya versionen med Edward Norton och Anthony Hopkins, eftersom projektet kändes så spekulativt. När jag väl såg den blev jag ändå imponerad i någon mån, fattas bara annat med dess stjärnspäckade ensemble, men vad tillförde den egentligen? Manns film är omedelbart suggestiv, spänningen finns där direkt och stannar kvar till slutet. Här ser vi CSI-William Petersen i yngre upplaga på jakt efter en seriemördare. Han konsulterar den galne psykiater han en gång burat in, alltså Hannibal Lecter, som i Brian Cox gestalt är kall och orubbligt kontrollerad men inte lika utstuderat charmig och belevad som Hopkins framställde honom. Det tar en timme innan familjeutplånaren Mr D visar sig och talar med förrädiskt mjuk röst till en skräckslagen individ han just kidnappat och ska tala förstånd med på sina stränga villkor.

Mr D. eller Francis Dolarhyde (Tom Noonan), är ett monster - och mänsklig. I en magnifik scen tar han med sig en kvinna som kommit honom osannolikt nära, för en träff många skulle dra sig för (och andra dö för?) - med en nedsövd tiger. Scenen är också bara ett exempel hur den här filmens nästan meditativa grundstämning och tjocka atmosfär egentligen kräver en stor duk eller ett häftigare hembiosystem än jag själv har i alla fall. Scenografin är nästan klinisk, som om det aldrig finns mer i bildramen än absolut nödvändigt. Det skulle kunna skapa en distans men filmen känns aldrig så slug och beräknande att den slutar beröra. Nyversionen matar ständigt fram mer information på ett skickligt sätt, medan Mann berättar minst lika mycket genom stämningslägen och i tablåer som med hjälp av dialogen.

Det bör också poängteras att den här filmen utgår från Petersens perspektiv, eller snarare den Will Graham han spelar. Graham har motvilligt gjort comeback och sugs in i kraftfältet, där hans instinkter är ett hot mot mördaren men också mot hans egen psykiska hälsa. Familjen vill inte gärna släppa iväg honom och Mann vill verkligen visa varför, vad hustrun och sonen betyder för Graham.
- Det här är för bra för att uppleva igen, säger han i en öm scen. Eller rättare sagt, han blir påmind om vad han sagt vid ett tidigare speciellt tillfälle, när han kanske hade fel...
Nej, den här filmen handlar uppenbart INTE i första hand om den numera idoliserade halvguden, hyperhedonisten Hannibal Lecter. Nyckeln är Grahams intensiva fixering vid fallen när han väl ger sig in i leken igen, hans obehagliga förmåga till identifikation med de han jagar. Han går in i husen där blodstänken finns kvar på väggarna med tentaklerna ute och försöker återskapa vad som hänt inne i sitt huvud. Han somnar på flyget framför sina mappar så att makabra brottsplatsbilder sprids ut och skrämmer medpassagerarna. Han söker upp Lecter i cellen men rusar ut efter ett tag för att kunna andas normalt igen. Och om det är något William Petersen verkligen ger ett ansikte här, så är det inlevelse på gränsen till mani utan stora parodiska gester.

Ingen annan person i filmen blir riktigt flerdimensionell på det sättet och det är inte meningen. ”Red Dragon" 2002 kanske gör ett grundligare jobb i att förklara varför Mr D. blev som han blev och lägger mer kraft på hur konstverket med Den röda draken passar in i det psykotiska resonemanget, medan Mann bryr sig mest om motiveringen på ett psykologiskt och sexuellt plan. Och där är han konsekvent. Ingen av filmerna följer dock Thomas Harris originalvision snällt fram ända till dess ännu mörkare konklusion. Mann har skalat ner sin story till något som stannar strax under två timmar, vilket är behändigt kortfattat i hans värld. Och det viktigaste är fortfarande kvar. Filmen innehåller med tanke på temat nästan ett minimum av våldsscener, men när det väl smäller, så smäller det. Ser man den för att i första hand bli rädd, så fungerar det klart bäst första gången. Men stämningen och omsorgen om detaljer är värd att återuppleva, liksom möjligheten att läsa vidare mellan raderna och grubbla över vad den säger om homo sapiens. Med andra ord, den är tillräckligt bra för att återuppleva.

Musiken brukar vara hyfsat medvetet vald i Manns filmer (och TV-serier, ju). Härlig underdrift! 1986 verkar gruppen Shriekback ha varit en personlig husgud för honom, men mest är det syntetiska mattor á la Vangelis som gäller. Men det är inte den gamle greken som varit framme utan The Reds och Michel Rubini. Ja, just det. Vilka då? Men det låter bra. I en Bra Mann-film, kanske hans bästa. Men jag väljer ändå den breda vägen och säger att "När lammen tystnar” är höjdpunkten i filmfamiljen kring Hannibal the Cannibal. Med "Manhunter” som ohotad tvåa.

© Johan Lindahl
2007-06-15

DVD / Blu-ray

Momentum Pictures Special Edition innehåller två diskar, med dels den version av filmen som visades på bio, samt en tre minuter längre variant som regissören själv säger sig föredra. Den versionen har också möjlighet till vidhäftat kommentatorsspår av Mann. I övrigt, ett samtal med fotografen Dante Spinotti och intervjuer med skådespelarna flera år efteråt. Brian Cox tror att han som europé hade en fördel när han sökte skurkrollen som Lecter. Han berättar också att Lecter gnolande Stevie Wonders "I just called to say I love you” var nära att komma med i filmen, tro det eller ej. Kollegan Tom Noonan höll sig borta från resten av gänget så mycket så möjligt under inspelningen för att kunna göra mer dramatiska entréer när kamerorna var på. Bland allt värdefullt vetande.
Originaltitel: Manhunter
USA, 1986
Regi: Michael Mann
Med: William Petersen, Kim Greist, Joan Allen, Brian Cox, Dennis Farina, Tom Noonan mfl

Genre: Thriller
Teman: 80-talsvecka Kannibalism

Relaterat: Hannibal (2001) Hannibal Rising - Ondskan vaknar (2007) När lammen tystnar (1991) Röd drake (2002)

Ingår i följande teman


80-talsvecka

Kannibalism




     

Dela |