Terminator 2: judgment day (1991)

Pacifistisk actionklassiker med banbrytande effekter

Linda Hamilton springer barfota genom tysta, nattliga korridorer. Någonstans i byggnaden har en kvicksilverliknande figur just tagit form ur det schackrutiga golvet. Strax utanför skjuter Arnold Schwarzenegger en stackars vakt i benen och säger sardoniskt till sin unga följeslagare: "He'll live."

Jag har ofta ställt mig den egentligen fullkomligt irrelevanta frågan om T2 är en trea eller en fyra. Sekvenser som den nyss beskrivna talar för det senare och Jonathan Mostows T3 avgjorde saken. Via dess brister lyser T2:s förtjänster mycket tydligare. Visst är det så att T2 efter en svettig men också väldigt påhittig inledning alltmer går över till att vara nästan bara en jaktfilm. Men vilken jaktfilm det är...

Cameron är i regel inte så förtjust i att låta sina hjältar ta människor av daga. "True Lies" sticker ut på ett ganska konstigt sätt med sin masslakt av bad guys, men förutom den kan man se en tydlig önskan hos regissören att vilja skapa spänning utan att förvandla sina huvudpersoner till kallblodiga dödsmaskiner (en roll som istället antagonisten ofta får, framför allt här och i föregångaren förstås). Att han konsekvent faktiskt lyckas uppvisa respekt för mänskligt liv i en så extremt actiontät film är i sig något av en bedrift.

Han refererar också gärna till andra filmer, både egna och andras. Det är förvisso en populär sport i Hollywood men det är inte alla som bemästrar den. Där T3 är fylld av små lättköpta skämt gentemot ettan och tvåan har Cameron mer finess och en högre ambition med sina bakåtvinkar. Visst är de ofta roliga, men han är också en mästare på att vända på en föregångarscen till dramatisk effekt. När det är Arnolds terminator som till en skräckslagen Sarah säger "come with me if you want to live" (Michael Biehns replik ur ettan) så blir det mycket mer än ett fniss av det hela. Att den terminator som sänds tillbaka i tiden för att rädda John Connor får lära sig att gå emot sina instinkter och aldrig döda människor är både lite kul och ett skönt moment i filmen. Efter att Arnie hållit en enorm polisstyrka ("all of them, I think") på avstånd med diverse tyngre skjutvapen visar hans display 0,0 döda. Mycket lustigt, och dessutom slipper man den lite beska smaken av att människor som står "i vägen" avlivas och glöms bort.

Sarah Connor (Linda Hamilton, vars frånvaro i trean är lika sorgligt påfallande som Camerons) har efter de traumatiska upplevelserna i "The Terminator" blivit stenhård, paranoid och halvgalen. Det ansvar som lagts på hennes medelsvenssonaxlar har förändrat henne totalt och nästan krossat henne. Visserligen är främsta skälet till att hon blir inlåst på mentalsjukhus den historia hon envisas med att berätta - om robotar från framtiden och ett snart förestående kärnvapenkrig - men man kan inte heller säga att hon är i mental balans. Connor, grabben hennes och den framtida ledaren för motståndsrörelsen, bor med fosterföräldrar och använder bland annat de överlevnadsknep mamma lärt honom till att skaffa sig fickpengar. Han spelas riktigt bra av filmdebuterande Edward Furlong.

När så två robotar bubblar in i vår tid vänds hans lägre medelklasstillvaro ännu mer upp och ner, utan att för den sakens skull hamna åt rätt håll igen. Den ena roboten känner vi igen, vi har sett modellen förr. Men den andra, den ser inte så mycket ut för världen. Visst springer den fort och ser väldigt målmedveten ut, men inte kan den väl ha en chans mot den robusta Arnie-modellen. Jodå, om man kan ändra form till allt man rör vid är mycket vunnet, inte minst väldigt coola scener. I Robert Patricks skepnad blir T-1000 en oväntad men märkvärdigt hotfull skapelse.

Början är bäst, helt klart. Den extemt tunga bil- och mc-jakten och fritagningen av Sarah på mentalsjukhuset är både sekvenser man minns och samtidigt häpnar åt när man ser om dem. Idéerna duggar tätt och stämningen ligger ännu tätare. Efter hand blir det glesare mellan de inspirerade infallen, men spänningen är hela tiden intakt och de för sin tid väldigt fascinerande effekterna fortsätter att dyka upp med jämna mellanrum.

De banbrytande morphningarna och de andra digitala effekterna ser fortfarande helt okej ut, även efter tolv år. Vi har sett bättre nu (givetvis tack vare att Cameron visade vägen), men de håller för att berätta historien, och det var ju avsikten redan från början.

Det finns gott om scener att tala gott om. Robotfoten som med ett skräckinjagande kras krossar en dödskalle i närbild, terminatorns pedagogiska sönderskärning av armen för den förfärade familjen Dyson och mardrömsvisionen av ett kärnvapenkrig, skildrat på markplan - på en lekplats av alla ställen - vilket kan jämföras med T3:s fega lösning i form av tjusiga kärnvapenmoln från ovan. Fast det bästa är att T2 faktiskt känns som en hel film när eftertexterna börjar rulla.

T2 är en ytterst hållbar actionfilm, trots lite samtidsfjäsk i form av en Guns and Roses-låt, en del halvtama "coola" uttryck och en tendens till smörighet mot slutet. En faktiskt stenhård och samtidigt duktigt skådespelande Linda Hamilton, en ny robot som inger sann respekt och en tung domedagskänsla är delar som bidrar till att göra den till en klassiker.

Fotnot:
Av de Director's Cuts som finns av Cameron-filmer måste nog T2 sägas höra till de mindre nödvändiga. Det rör sig bland annat om lite småeffekter och förlängda scener och ett drömmöte mellan Sarah och Kyle Reese, hjälten från ettan. Roligast - kanske för roligast - är när terminatorn ska lära sig att le. Jag kan nästan lova att du kommer garva om du ser scenen - däremot är jag inte så säker på att den förbättrar filmen.

© Anders Lindahl
2003-08-07

Originaltitel: Terminator 2: judgment day
USA, 1991
Regi: James Cameron
Med: Arnold Schwarzenegger, Linda Hamilton, Edward Furlong, Robert Patrick, Joe Morton

Genre: Action, Sci-fi
Teman: Tidsresor

Relaterat: The Terminator (1984) Terminator 3: Rise of the Machines (2003) Terminator: Salvation (2009)

Relaterade artiklar
Nu är det nu, men när är det?
Robotar på film

Ingår i följande teman

Sök