The Matrix Revolutions (2003)

Mindre metafysik, mer maskiner

Så var den slut. En mig närstående teologiskt bevandrad person sammanfattar trilogin om den maskinella matrisen som manipulerar mänskligheten på följande sätt: Den första delen ställer frågan "Vad är sanning?". Del två handlar om den fria viljan och trean om "Vad är frälsning?". Samma person hävdar också att Jonas Gardell skulle kunna ha skrivit manus med tanke på alla gnostiska influenser. Det här går säkert över huvudet på, eller förbi, många och bröderna Wachowskis sammelsurium av skrifter från det förgångna och cyberteknik från framtiden är ju inte renlärigt någonstans. De har sugit näring ur så många källflöden att de, likt alla extraordinära talanger i "The League", nästan neutraliserar varandra.

I samband med att den hett förhandshypade tvåan släpptes, hörde jag en annan filmintresserad teolog avfärda den som resultatet av att man tröttnat på att berätta den historia man påbörjat i första delen och nu bara ville håva in pengar. Själv såg jag den långt efter i stort sett alla andra och höll då inte riktigt med om slutsatsen. Den ideologiska överbyggnaden, eller undertexten (är inte säker vilken status den delen av produktionen egentligen förtjänar) var fortfarande mer ambitiös än standarden i den filmform som tillåts kosta så här mycket pengar och därmed har kravet på sig att locka flermiljonpublik världen över.

Här är jag under en period beredd att fälla den prematura domen över avslutningen på sagan i stället. Efter den första timmen verkar det mesta av filosofi och andra avancerade uttryck för humanism kastas överbord, till förmån för effektsökeri. Men det är ganska effektivt effektsökeri. En lång, kraftfullt iscensatt batalj mellan maskiner och människor är i alla fall imponerande, om inte hela tiden så stimulerande som man kunde hoppas. När Zion, den sista fristaden för den motspänstiga lilla procenten av mänskligheten, invaderas av den själlösa men skjutglada fienden ryker förmodligen mer sedelbuntar än under det senaste årets svenska filmproduktion sammantaget. Eller möjligen hela 2000-talets. Bläckfiskliknande flygfän med tentaklerna ute faller som ovälkommen manna från, om inte himlen, så ifrån hålet i stadens fordom skyddande takvalv (en tänkbar metafor för ozonhålet?). Försvarets människostyrda robotar är i och för sig rätt skräckinjagande de också, men borde de inte kunnat fixa till något slags förarhytter när de ändå var igång, som extra säkerhetsåtgärd? Det ser ut att behövas.

Det här var tyvärr ett av de tillfällen då bionöjet begränsades av en överdrivet pratglad publik, av vilka flera tydligt underskred åldersgränsen på tolv år. Men de tonåringar som inte såg något hinder i att använda mobiltelefonen då och då var ändå det mest infernaliska irritationsmomentet. I stort sett är jag tacksam för att ljudnivån i filmen dränkte de flesta andra ljud i salongen. De yngsta i publiken var säkert mer tacksamma över att kärleksscenerna var betydligt kortare här än i "Reloaded". Det vill säga, med något enstaka undantag, några sekunders famntag fram till nästa briefing i stridsledningscentralen eller slagsmål på liv och död i någon av de parallella världarna.

Dock, om man kanske kan känna en besvikelse över att just den här trilogin inte uppfyller hela sin potential på det metafysiska planet, vill jag ändå påstå att den drivande symboliska diskursen (yes, jag fick in det ordet till sist) gör comeback i stor stil i finalen. För visst har det varit uppenbart från början att kärnan i hela "Matrix"-paketet varit kampen mellan Messias (Neo) och djävulen (Mr Smith, i sällskap med sina i förra filmen introducerade kloner). Och som i nästan all amerikansk actionfilm måste det till slut komma till en uppgörelse man mot man, eller som här: hu-man he-man mot maskulint förpackad maskinvara. Men in Black, den onde mot den gode, eller två sidor av samma mynt i det post-postmoderna programmerade universum som sviten utspelats i. Delvis.

Om jag länge letar förgäves efter meningsutbyten eller monologer med riktig citatvärdighet, sådant som varje slik film bör innehålla, kommer så småningom ändå några korta, ganska kärnfulla kommentarer som på sitt sätt sammanfattar filmens frågeställningar. Såsom "What do you think I am? Human?" eller "I believed, I believed". Och så en längre utläggning från Mr Smith om mening, mål och illusioner. Kampen för överlevnad i den här tappningen är ju ingen originell idé av bröderna från Chicago. Element från "Terminator"-trilogin (om man nu ska räkna det som en riktig trilogi), "Alien"-fyrlingarna och andra har återanvänts, men kanske kan man ändå ge bröderna erkännandet att ha provocerat fram några nya frågor längs vägen.

Något som också utmärkt de två sista delarna är hur många afroamerikaner i ledande roller som funnits, mer än vad det pliktskyldigt brukar se ut i de regnbågskoalitioner som kämpar tillsammans i dagens filmvärld. Men det kan vara viktigt att framhäva hela den mänskliga rasens betydelse vid de moment när massorna ska pumpas upp till stordåd med höjda nävar som kommer farligt nära fascistflirt. Till skillnad från Paul Verhoevens, av det mesta att döma, ironiska scifi-äventyr "Starship troopers", där en helvit armé slogs mot stora, stygga skalbaggar på andra planeter.

En av mina favoritsekvenser i del två var mötet med den lömske, lismande frankofilen Merovingian (Lambert Wilson) och hans dubbelspelande fru Persephone (Monica Bellucci) som båda briljerade med en gnistrande syrlighet respektive sensualism. De får vara med några minuter här också, men inte mer. Mer hade kanske kunnat komplicera relationen mellan Neo (Keanu Reeves) och Trinity (Carrie-Anne Moss), för Belluccis lilla framstöt i förra avsnittet verkade ju sätta den världsavgörande alliansen i gungning. Och ett problem för mig har hela tiden varit den inte helt eldfängda personkemin mellan Reeves och Moss. Då har den lilla sidospänningen mellan Morpheus (Fishburne) och Niobe (Jada Pinkett Smith) sett mer lovande ut i praktiken, trots att den enligt alla konstens regler i detta sammanhang inte hade utrymme att utvecklas mer än till... ja, ni får se själva.

Och, just det, sade jag att det här var slutet? Är det säkert? Det finns ett kryphål här, som kan få oanade följder framöver när filmbolaget får slut på andra idéer. Då kommer man att säga, som en annan George Lucas, något i stil med att "jo, redan från början såg vi ett mycket större scenario framför oss, men de tekniska möjligheterna att berätta hela historien fanns inte då. Nu, däremot...".

© Johan Lindahl
2003-11-17

Originaltitel: The Matrix Revolutions
USA, 2003
Regi: Andy Wachowski Larry Wachowski
Med: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Laurence Fishburne, Hugo Weaving, Jada Pinkett Smith, Ian Bliss, Harold Perrineau Jr., Nona M. Gaye, Anthony Zerbe, Gloria Foster, Lambert Wilson

Genre: Action, Religion/filosofi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2003-11-05

Relaterat: The Animatrix (2003) The Matrix (1999) The Matrix Reloaded (2003)

Sök