The Matrix (1999)

Knarkigt och gnostiskt!

Keanu Reeves är inte världens bästa skådis men det finns roller som han passar väldigt bra i. Neo är en sådan roll. Hans omtalade "träighet" och vilja att genomgå svettig träning i månader för rollen är två av flera egenskaper som gör att han känns lika självklar här som Kiefer Sutherland i "24".

Låt oss låtsas att inte alla i hela världen har sett "The Matrix" fem gånger. Handlingen i korthet är som följer:

Vad är matrisen? Frågan, som verkar ha att göra med själva verklighetens innersta väsen, hemsöker kodknackaren Anderson (kallad Neo i sitt hemliga värv) även om han kanske inte ens riktigt förstår den. Myndigheterna kommer honom på spåren och visar sig mer mystiska än till och med Neo trodde. Den likaledes mystiske Morpheus (Fishburne) gör samtidigt via omvägar kontakt och erbjuder honom en deal. Ta ett piller och se sanningen. För en sann sanningssökare är valet enkelt, men den verklighet som uppdagas i chockartad form är mindre lätt att handskas med. Att han finner kärleken i form av Trinity (Carrie-Anne Moss), som vi i inledningen sett hoppa mellan två höghus, är ändå en viss kompensation för chocken och det tunga ansvar som plötsligt dimper ner på hans axlar. Mänskligheten är ett jättelager med batterier som ger energi åt den härskarras av artificiella intelligenser de förr hunsat och slutligen hamnat i strid med. För att batterierna ska ha en bra livslängd lever deras medvetanden en fiktiv tillvaro i en virtuell värld. Allt är en lögn.

Tanken att man genom att sluka rätt piller kan se verkligheten så som den egentligen är, är ju så tydligt kopplad till vanligen olagliga, sinnesvidgande substanser att det är ett rent under att drogmotståndare världen över inte höjde större invändningar än de gjorde när det begav sig. De blev väl också förförda av den synnerligen intressanta världsbild som presenterades, kantänka. Följ kvinnan med den vita kaninen tatuerad på axeln! I Jefferson Airplanes "White rabbit" utforskas kopplingarna mellan droger och Alice i underlandet och associationer till både låt och berättelse är förstås insmugna även här, inte minst när den tatuerade kvinnans kompis nyss glatt propagerat för meskalin. Knarkigt värre, alltså, men vem idds protestera över sådant? Hellre intressant än tillrättalagt.

De övergripande idéerna är inte nya, visst inte. Tänkare från Platon och efter (och säkert före) har utpekat verkligheten som en chimär - en tilltalande tanke när man granskar nämnda verklighet närmare i sömmarna. Visst är den torftig, visst är vi värda så mycket mer, som T.A. Wij sjöng en gång? Bland alla österländska influenser finns också tydliga inslag av gnosticismen, en lära med drag av kristendom men också viktiga skillnader. Här är världen inte god, inte ens skapad av en god Gud, utan något man kan genomskåda med gnosis (kunskap). Mer traditionellt kristna influenser finns det i trean. Webben är full av intressanta analyser på temat, för den hugade.

Men det festliga med matrisen är väl att den är roligare än till och med den mest perfekta verklighet om man lär sig reglerna. När man väl greppat de möjligheter som en digital existens medför kan man medelst injicering av mjukvara snabbt bemästra flashiga kampsporter och hoppa som vore man på månen. "I know Kung Fu" meddelar Neo glatt efter en påfyllning av data, trots att det ligger i kungfuns natur att den ska vara både jobbig och tidskrävande att bemästra ("hårt arbete", eller "tid och energi" kan begreppet översättas).

Neo är, får han veta, inte vilken nolla som helst - han är rentav "the one", mannen som enligt profetian ska komma människorna till räddning. Det är Morpheus som utan minsta tvivel framför denna tes. Hans aldrig sinande tilltro till Neos utvaldhet är en av filmens mer fascinerande aspekter. Hans diametrala motsats agent Smith (Weaving) är ett "program" med märkligt mänskliga egenskaper, inklusive ett förakt för mänskligheten. Tillsammans med sina kollegor letar han efter oroselement i den virtuella världen och kan i viss mån bryta mot de regler som vanliga människor följer - om inte annat så för att de inte vet bättre. Oraklet, en kakbakande tant som levererar hemska spådomar med ett vänligt leende, är ännu en intressant karaktär. Det tål att nämnas att det finns sådana, för det man minns bäst är väl ändå bildgodiset.

Kampscenerna och jaktscenerna i "The Matrix" vände upp och ner på filmvärlden. Hongkongestetik och vajrar, med kampregi av en Hongkongs mest kända koreografer Yuen Woo-ping, mötte smart teknologi i en mix som fortfarande är sagolikt skön att beskåda - även efter att så harmlösa filmer som "Charlies Änglar" lånat de lånade koncepten. Fishburne, Weaving, Moss och framför allt Reeves har uppenbarligen slitit hårt för att förtjäna förtroendet och minimera behovet av standins och snabba klipp i kamperna. I skjutvapensdusterna är det väl snarare John Woo som står som förebild, vilket tillsammans gör "Matrix" till en av världens bästa Hongkongfilmer (om än filmad i Australien).

Effekterna är även de nydanande och ofta faktiskt rentav vackra. Bullet time, när tiden verkas frysas så att kameran kan röra sig runt ett ögonblickskort händelseförlopp, blev ett begrepp som snart missbrukades lika livligt som morphing när "Terminator 2" var på tapeten. Tillsammans med cool musik, stiliserade tuffkläder och en härlig serietidningslook i fotot (från Bill Pope) blir alltihopa total eskapism.

Ironiskt nog är det ju dock verkligheten och sanningen som är det yttersta målet att se för våra hjältar, och även upplysa allmänheten om i det långa loppet. Hur viktigt är det då att veta sanningen? Är den verkligen att föredra? Tja, för en intressant karaktär i filmen är svaret ett så rungande nej att han är beredd att begå hemska handlingar för att ånyo leva i en behaglig villfarelse. Till dealen hör förstås möjligheten att Memento-likt glömma de egna skändligheterna tillsammans med den större, hemska sanningen. Det slutliga sveket resulterar i en scen lika hemsk som blodfattig. "Not like this" är väl inte den sortens sista replik i livet man avundas uttalaren.

Tungt och lite tankeväckande, men framför allt uppslukande är det. Filmen är full av sköna idéer och snygga bildlösningar, men att den också är något slags mästerverk kan väl bäst sammanfattas med ett ord: stämningen. Även efter att hundra andra filmmakare hoppat på tåget och gjort sina egna nästan-matriser kan man återvända till originalet och försvinna in i dess overkliga verklighet.



FOTNOT
Något tidigare kom Alex Proyas "Dark City". Att jämföra de båda är väldigt intressant, dels för att de båda är toppenfilmer, dels för att de utforskar delvis samma idéer men har hittat ganska annorlunda varianter på dem.

© Anders Lindahl
2007-02-28

Originaltitel: The Matrix
USA / Storbritannien / Spanien / Kanada, 1999
Regi: Andy Wachowski Larry Wachowski
Med: Keanu Reeves, Laurence Fishburne, Carrie-Anne Moss, Hugo Weaving, Joe Pantoliano, m.fl

Genre: Action, Religion/filosofi, Sci-fi

Relaterat: The Animatrix (2003) The Matrix Reloaded (2003) The Matrix Revolutions (2003)

Relaterade artiklar
Ska det verkligen vara nödvändigt?

Sök