The Hunger Games: The Ballad of Songbird and Snakes (2023)

”See what happens when you do things”

Lite senkommet har jag just sett Hunger Games-filmerna med familjen och kan lika senkommet konstatera att de är bättre än jag trodde. De är inte perfekta, vad nu det betyder, men det pågår en hel del här. Där heter presidenten Coriolanus Snow och spelas med total pondus av Donald Sutherland och man funderar egentligen inte över hans bakgrund. Han bara är. Inte desto mindre är han huvudpersonen i denna prequel, baserad på en ganska nytillkommen roman av Suzanne Collins. Hur var hans ungdom? Hur nådde han toppen? Kanske inte hela svaret men många ledtrådar serveras här, och det finns ett problem. Han är lite för sympatisk.

Nog för att President Snow väckte lite motvillig respekt ibland men det är nästan problematiskt hur länge han här är en riktig protagonist, någon man hejar på. En ung man av fin släkt, nu stadd i fattigdom och som får anstränga sig för att se presentabel ut på fina skolan i Panems huvudstad. Upproret är kväst, Hungerspelen har pågått i några år och folk tappar redan intresset. Kampen pågår i en avgränsad arena, de tävlande forslas dit i godståg och publiken får egentligen inte veta så mycket om dem. Coriolanus, som jagar ett stipendium som kan förändra livet för honom, mormor och kusinen, har dock en del idéer. Samtidigt beslutas det att alla tävlande ska få en mentor, utvald bland elitstudenterna. Som av en händelse blir Corolianus mentor åt en karismatisk flicka vid namn Lucy Gray med en gudabenådad sångröst. En artist som förstår artisteriets användbarhet även i detta blodiga sammanhang.

Snow visar sig initiativrik och redo att ta risker i sin strävan att göra henne till publikens gunstling. Han är inte lika vettig som sin vän Sejanus, som faktiskt ifrågasätter behandlingen av distriktens unga, som reagerar. Sejanus har å andra sidan en rik och mäktig far och därmed råd att vara idealist. Han kommer aldrig straffas på riktigt …

Den första akten leder fram till spelet, och behöver egentligen inte särskilt mycket våld för att hålla intresset uppe. Även den tävling som utgör huvudnummer i akt två kunde ha varit betydligt råare. De frossar inte i våld, kort och gott, även när det handlar om våld. Men det är verkligen inget för de yngsta.

Tredje akten, den som alltid känns för lång första gången man ser sådana här filmer, utspelar sig i Distrikt 12, med fagra skogar och arbetarsmuts. Det är, utan att spoila, ett ganska drastiskt tonbyte. Det är som att gå från Roms kullar till en bortglömd provins. Detta är antingen filmens intressantaste bit eller tvärtom, jag har inte bestämt mig, men solljusen bland träden efter regnet och de scener som utspelar sig där dröjer sig kvar i minnet. Med frågor och allt.

Mångsidiga Viola Davis är läbbig som chef för både spel och krig, med en fäbless för att avla fram användbara djur. Apropå djur, härmskrikorna används effektivt, både narrativt och för effekt (till exempel en flock fåglar som fortsätter en dödsdömd mans sista rop). Och även här snudd på krystat ibland. Det är väl det så jag känner om samtliga filmer i serien. De funkar till sin helhet väl, de inger rentav respekt ibland, cynismen är mestadels en kritik mot cynism. Men de förlorar sig ibland i gimmickar.

Med det sagt: ”The Ballad och Songbirds and Snakes” är en klart godkänd prequel. Att den utspelar sig i en teknologiskt enklare tid än huvudtrilogin, där huvudstaden ser betydligt primitivare ut, är bara en tillgång. Peter Dinklage i en viktig biroll är en trevlig bonus och Jason Schwartzman funkar fint som programledare för slakten, tillika meteorolog. Rachel Zegler, med bakgrund i musikaler, sjunger föga överraskande fint men äger också sin roll. Tom Blyth är väl i sin relativa brist på berömmelse ett lite djärvt val som Corolianus men känns också säker i sin. Jag är ärligt talat inte helt säker på att de får ihop Snows motivation men jag är inte heller säker på att de inte gör det.

Musik och sång är som vanligt ett stort tema och det görs både en snygg återkoppling till den osannolika monsterhiten ”The Hanging Tree” (framförd av Jennifer Lawrence i film tre) och presenteras några nya ’folksånger’ som känns hemmastadda i den här världen.

Det här är en film som jag mycket väl kan uppskatta ännu mer vid en omtitt, eller så blir det tvärtom. Just nu blir det tre russin.

© Anders Lindahl
2024-01-20

Originaltitel: The Hunger Games: The Ballad of Songbird and Snakes
USA, 2023
Regi: Francis Lawrence
Med: Tom Blyth, Rachel Zegler, Hunter Schafer, Jason Schwartzman, Peter Dinklage, Viola Davis

Genre: Action
Svensk biopremiär: 2023-11-17
Hemmabio: 2024-02-19

Relaterat: The Hunger Games (2012) The Hunger Games: Catching Fire (2013) The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 (2014)

Sök