The Hunger Games (2012)

Antiauktoritärt actionpaket med stunder av andakt

Det vilar något nästan andaktsfullt över inledningen till en av årets sannolikast kalkylerade kassakor på bio. Livet på landet är visserligen till synes enkelt och resursbegränsat, men det finns tid för strövande i skogen - och övning med pilbågen. Men snart gör sig The Big Picture påmind i all sin ståtliga obehaglighet. Glimt- och bitvis uppenbaras att vi hamnat i en värld i efterdyningarna av en allvarlig konflikt, där det nybildade sammanhållna riket bygger på markanta klasskillnader och inbyggda motsättningar som måste stävjas genom ett årligt evenemang vi själva hoppas aldrig ska bli verklighet. Men vem vet?

Varje år lottas två unga tävlande fram från vart och ett av de tolv distrikten; en pojke och en flicka. De skola mötas i kamp på liv och död, vilket för tankarna till en film som jag inte sett men sägs bygga på ett liknande koncept; japanska ”Battle Royale” från 2001. Jag borde väl fylla den luckan någon gång. Givetvis dyker även klassiker som ”Flugornas herre” (som jag både läst och sett) upp i associationsbanorna, liksom ”The Truman Show”, ”The Running Man” och ...ja, lägg till själva efter behag. Det är inga helt nya idéer som lanseras här, men de kombineras framgångsrikt på ett sätt som ändå känns överraskande övertygande och - sade han med dramatiskt darr i stämman - talande för vår 'tidsanda' och ökande skepticism mot alla auktoriteter, samtidigt som vi kanske är mer konformistiskt konsumtionsinriktade än några andra generationer i världshistorien. ”The Hunger Games” trycker in såväl dystopiska visioner som extremsport, action och romantik. Den gör kanske inget helt konsekvent, men gör det ändå i stort sett mycket bra. Det är en aningen för lång, men massiv och mättande berättelse.

Hur het filmen är när detta skrivs kan illustreras av att det räcker att skriva in ordet ”The” i IMDb:s generella sökruta för att fortsättningen ”Hunger Games” ska fyllas i automatiskt först av alla alternativ i detta nu, alltså början av april 2012. Samma procedur på Amazon leder snabbt fram till böckerna av Suzanne Collins. Och detta lilla iakttagande kan väl i dessa tider nästan passera som research... Även om jag själv rodnar vid användningen av den termen efter så lite ansträngning.

Däremot får Katniss Everdeen från kolgruvedistriktet 12 utmana sig själv när hennes syster lottas fram till årets TV-händelse alla kategorier i denna sköna nya värld. Omedelbart anmäler hon sig själv frivilligt i stället. Snart är hon tillsammans med granngrabben Peeta på väg i ett luxuöst snabbtåg mot huvudstaden, ledsagade av en groteskt översminkad och instinktivt motbjudande matrona som representerar överheten, liksom en tidigare tävlande och numera flitigt alkoholkonsumerande 'mentor' med oförutsägbara humörsvängningar (en för ändamålet väl vald Woody Harrelson).

Väl framme möts de av iögonenfallande Metropolis-arkitektur och en nöjeslysten, närmast dekadent societet. Glitter och yta, med stora insatser på spel för de tvångsrekryterade turisterna i tillvaron. Sporten handlar inte bara om att kunna överleva i vildmarken (världens mest välbevakade sådana, visar det sig) utan även om att i sann ”Expedition Robinson”-anda vinna hjärtan och sinnen hos de bemedlade skikt av samhället som sponsrar showen och kan ge ovärderlig hjälp under vägen om de fattar tycke för just dig. Social kompetens är dock Katniss största utmaning i sammanhanget.

Drygt halva filmen är uppladdning inför kampen om kronan (och livet) i skogen. Fysisk träning varvas med imagebyggande genom intervjuer och strategiska val av kostymer vid de officiella sammankomsterna. Det verkar bara finnas ett officiellt sanktionerat massmedium och där regerar en allmänt amoralisk och perverst publikdompterande programvärd (en likaledes rätt castad Stanley Tucci). ”The Hunger Games” har många bottnar och berör många ämnen i tiden. Men den är också i sig själv ett mäktigt stycke underhållning för massorna. Frågan är hur förutsägbar fighten kommer att bli till slut. Handlar det ändå i vissa stycken om något så enkelt som onda mot goda? Bland kandidaterna till titeln finns både steroidpumpade stridsmaskiner, smygande småpotatisar i sammanhanget, ren kanonmat och så underdogs med viss potential - som Katniss.
- Jag gillar inte sådana, säger presidenten om den sistnämnda kategorin. Han har överhuvudtaget inga höga tankar om folket i de avsides belägna provinserna (och spelas i en liten men minnesvärd roll av Donald Sutherland).

Mest minnesvärd är dock framförallt Jennifer Lawrence i huvudrollen. Det krävs både känslighet och förmågan att utstråla överlevnadskapacitet för att gå i land med uppgiften. Hon verkar ha båda komponenterna. Det är inte en perfekt film, kanske framförallt inte på grund av en del spektakulära inslag i slutet som inte riktigt tillför nytt syre till den redan väl uppskruvade spänningsnivån. Det finns också givna mönster som inte gärna får brytas i en film som den här. Ni lär känna igen dem när ni ser dem (om ni inte, som miljoner andra, redan gjort det). Och det är väl redan krattat i manegen för en uppföljare? Men i stort är det ett paket som levererar, med visst utrymme för eftertänksamhet och en envis underström av kritik mot såväl det allomfattande mediesamhället som mot auktoritära system och totalitära tendenser idag, inte helt olikt den genomgående filosofin i ”Firefly” och en uppsjö andra framtidsvisioner. Samtidigt är det ett rafflande äventyr. Stämmer det att ensam är stark, eller krävs allianser även här för att kunna vinna? Och kan sann kärlek uppstå under de här omständigheterna, eller är det bara ett effektivt marknadsföringsgrepp? Svaret är inte helt solklart.

© Johan Lindahl
2012-04-02

Originaltitel: The Hunger Games
USA, 2012
Regi: Gary Ross
Med: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Lenny Kravitz, Amandla Stenberg, Donald Sutherland, Alexander Ludwig, Stanley Tucci, Wes Bentley, Paula Malcomson, Elizabeth Banks, Woody Harrelson, Toby Jones

Genre: Action, Drama, Romantik
Svensk biopremiär: 2012-03-23
Hemmabio: 2012-08-18
Teman: Livsfarliga sporter TV-satir

Ingår i följande teman

Sök