The Hunger Games: Catching Fire (2013)
Fängslande, färgsprakande fortsättning
Tio minuter. Ungefär. ”Hunger Games: Catching Fire” ståtar med några av de längsta eftertexter jag tror mig ha sett. I hård konkurrens. Men det är en parentes. Filmen i sig är en bit över två timmar lång och liksom första vändan är det två intensiva sådana. Färgsprakande, fängslande skildringar av hur man överlever ett modernt gladiatorspel i en framtida fascistisk superstat.
Men… Kanske är startsträckan något för lång och uppenbar. Vi vet - med den väl spridda förhandspubliciteten i ryggen - vad som väntar. Det ska bli en ny holmgång à la ”Expedition Robinson” med livet som insats i en artificiell och synnerligen hotfull miljö, där endast en av flera utvalda tävlande kan komma ut med livet i behåll - enligt planen som presidenten och ledarskiktet gjort upp. Förra gången föll detta scenario isär på grund av list och solidaritet mellan två kämpar som nu blivit förebilder. Och lite obekväma för överheten. Särskilt Katniss Everdeen som riskerar inspirera en ren revolution…
Lösningen för makten: en speciell hungerspelsvända med tidigare vinnare som drabbar samman på liv och död. Några av dem ser ut att gilla läget mer än andra. Katniss tillhör de senare, som inte alls önskar den upplevelsen i repris. Men hon har inte mycket val. Innan dess har bara uppdraget att promotionturnera i de olika distrikten varit en prövning. Liksom återkommande mardrömmar. Posttraumatiskt stressyndrom brukar det kallas, antar jag.
”Hunger Games: Catching Fire” fortsätter i samma anda som första delen och är på många vis tydlig mittpart i en trilogi (med reservation för att det verkar bli fyra filmer totalt, då). Det krävs i princip att du sett ettan för full behållning. Och slutet kan inte vara ett riktigt slut. Med de förutsättningarna är det storslaget, spännande och delvis svårt att förutsäga om man inte läst böckerna det bygger på (vilket jag inte har). Ovissheten ligger framförallt i hur allianser på fältet kommer att hålla i sig och när de måste brytas. Hur långt kommer det att gå nu? Och vad krävs för att bli en folkhjälte i det här dystopiskt manipulativa samhället?
Jennifer Lawrence fortsätter göra huvudrollen till sin egendom, sitt revir och ett av de mer påträngande porträtten av en heroisk figur i sentida Hollywood-mytologi. Av birollerna fastnar jag framförallt för vad Jena Malone och Jeffrey Wright gjort av sina uppgifter som geniala alternativt extremt envisa olyckskamrater i den nådelösa djungeln. Utanför denna, men med direkt insyn och påverkan är det både fascinerande och frustrerande vemodigt att se Philip Seymour Hoffman i en av hans sista roller. Här är hans lott att göra lagom mycket diaboliskt eller driftigt och kreativt av en tvetydig personlighet som spelorganisatören Plutarch Heavensbee och väcka vårt intresse utan att stjäla rampljuset från Lawrence och de andra kombattanterna därute. Och han lyckas väl ungefär precis med det som med nästan allt annat han agerade ut under sin alldeles för abrupt avslutade livsgärning. På något makabert sätt ger det ”Catching Fire” en extra dimension, en aura av allvar kring ett koncept man både kan attraheras av, se som överdrivet eller skrattretande om man vill vara cynisk - men som fungerar på flera plan om man accepterar upplägget och kan se parallellerna till vår egen tid, infernaliskt ekande i kulisserna...
© Johan Lindahl
2014-04-18
Originaltitel: The Hunger Games: Catching Fire
USA, 2013
Regi: Francis Lawrence
Med: Jennifer Lawrence, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Josh Hutcherson, Elizabeth Banks, Jack Quaid, Paula Malcomson, Donald Sutherland, Lenny Kravitz, Stanley Tucci, Jeffrey Wright, Amanda Plummer, Jena Malone, Philip Seymour Hoffman
Genre: Action, Sci-fi, Thriller
Hemmabio: 2014-03-12
Teman: Livet i djungeln TV-satir
Relaterat: The Hunger Games (2012)
Ingår i följande teman
