The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 (2014)

Mellanled med intressant propagandakamp och mindre övertygande romanser

- We will make you the best dressed rebel in history…

Först, ett varningens ord: Har du inte sett de första installationerna i sviten? Gör det först. Annars saknas helt enkelt bakgrundskunskaperna och den uppbyggda relation till de bärande rollfigurerna (och de börjar bli ganska många) som krävs för att upplevelsen ska vara meningsfull. Även jag, som har sett föregångarna, tvingas rådbråka minnet vid upprepade tillfällen för att minnas exakt vilket förhållande en del personer har till andra tongivande kolleger i sammanhanget. Ett par av dessa relationer kommer också att genomgå radikala förändringar och svåra prövningar i och med de drastiskt omstuvade omständigheterna som gäller nu.

Kort recap: I förra filmen, alltså nummer två byggd på Suzanne Collins (av mig fortfarande olästa) romantrilogi, tvingades ett antal tidigare segrare i Hungerspelen drabba samman i en specialupplaga på lika mycket liv och död som de föregående turneringarna. Men nya allianser formades på fältet och till slut började ett organiserat motstånd mot den totalitära makteliten i det inte överdrivet demokratiskt styrda samväldet Panem skönjas. En konspiration med flera av deltagarna i Hungerspelen inblandade, avslöjades för Katniss Everdeen (Jennifer Lawrence) som inte varit invigd i hemligheten men blivit en sådan symbol för frihetslängtan ute i de olika förtryckta distrikten att hon givetvis måste vara en tillgång för oppositionen.

Vilka som utgör den, blir klarare nu. Framförallt den bokstavligen underjordiska armadan i det till synes ödelagda distrikt nummer 13 som tagit Katniss till sig, även det bokstavligen, och nu vill ha hennes hjälp att lansera en kontraoffensiv på propagandaplanet. Just detta är en röd tråd i den här tredje, näst sista delen av serien. För nu är det, som i så många andra fall, en serie lika mycket som enskilda filmer. Vi lever i en till stor del serialiserad värld där inte mycket står för sig självt. Det finns bättre och sämre exempel på hur det här kan fungera i filmsammanhang. Jag ser fortfarande ”Hunger Games” som ett av de bättre, även om det här kapitlet lider av en del lätt handikappande omständigheter som till synes ohjälpligt gör det till en mellanfilm med vissa transportsträckor.

Propaganda, sade jag. Ämnet verkar ständigt otäckt aktuellt, nu kanske mer än någonsin. Storpolitiska konflikter bedrivs inte bara på slagfältet utan i högsta grad även i medievärlden och inte minst på nätet. Alla kombattanter vill ge sin bild av sanningen och världsläget med hjälp av attraktiv estetik, svårbedömda rapporter och ibland till journalistiska produkter förklädda pamfletter. Vem kan vi egentligen lita på? Finns det oberoende nyhetsförmedlare överhuvudtaget? Betyder begrepp som subjektivt och objektivt någonting alls? Propagandan är överallt och handlar sällan om något så enkelt som oförfalskad, obefläckad sanning kontra ren och skär lögn. Det mesta är mycket gråare än så. Det rör sig om vad som utelämnas, vilka kopplingar mellan orsak och verkan vi inte får ta del av och vilken vinkel som väljs. Vi kan säga att allt blir värre och värre, men samtidigt har de här tendenserna alltid funnits. Vem har tillgång till medlen för att sprida sin föredragna omvärldsbild och finns det motkrafter som balanserar varandra?

I det här läget landar i alla fall ”Mockingjay- Part 1” lämpligt, med sina konkurrerande narrativ där president Snow (Donald Sutherland) i huvudstaden och rebellrörelsens nu introducerade egna president Coin (Julianne Moore) bedriver ett hjärnornas krig parallellt med, eller snarare invävt i, det brutala regelrätta krig som brutit ut efter att Katniss och andra hungerspelares upproriskhet provocerat fram öppna motståndshandlingar mot övermakten.

En del distrikt, som Katniss eget, har i princip jämnats med marken som ett led i regeringens rensningsaktioner. Samtidigt vill deras eget mediemaskineri framställa detta som oundvikliga reaktioner på revolter som ingen borde ha inlett, som hotar ordningen, den värdefulla freden. Pax Romana, liksom. De använder just Katniss egen före detta partner i spelen, Peeta Mellark som vapen i den mediala striden. Han får uppgiften att uppmana folket till lugn och besinning, medan den först motvilliga Katniss byggs upp till symbolen för folkens frihetskamp med besök i sönderslagna städer och ett filmteam i sällskap. Ledaren för gerillafilmarna spelas för övrigt av Natalie Dormer som kan kännas igen från ”Game of Thrones” och ”The Tudors”, men de rojalistiska rollerna känns avlägsna här. Här finns annars ett batteri av bekanta ansikten i mestadels bekanta biroller, som Woody Harrelson, Stanley Tucci och så den sorgligt bortgångne Philip Seymour Hoffman som får en särskild hälsning i eftertexterna. Vid det här stadiet har hans rollfigur Plutarch Heavensbee antagit utmaningen som rebellernas medierådgivare och hjälper till att lotsa fram deras guldklimp, nu känd som härmskrikan (alltså hon, vars namn nu nämnts tillräckligt många gånger för en enskild recension) till ett effektivt redskap i den på många sätt asymmetriska krigföringen, där de slår ur underläge men för första gången på allvar hotar systemet på allvar.

Det är mycket som är bra med ”Mockingjay – Part 1”, men filmen saknar en del av den dynamik som gjorde de föregående filmerna ännu bättre. Själva konceptet med det TV-sända fascist-reality-TV-spektaklet ute i den konstgjorda djungeln och allt vad det förde med sig, skapade på egen hand en spänning och satirisk brinnande låga som nu måste hållas vid liv på annat sätt. Det märks, och känns, redan från början att det här är ett mellanled som för berättelsen som helhet vidare men inte kommer att ge alla svaren eller det ultimata klimax som förhoppningsvis den avslutande fjärdedelen levererar någon gång nästa år. Tempot är överlag lägre och mycket handlar om planteringar som ska ge en pay-off senare, när det inte avbryts av explosiva utbrott och gripande konfrontationer.

Och så kommer jag ohjälpligt till den beståndsdel jag är minst övertygad av; Katniss (just det, namnet jag försökte undvika att överexploatera) kamp med sina egna känslor för två unga män som båda betytt mycket för henne men som hon tycks helt oförmögen att prioritera sin uppmärksamhet mellan. Den svårtolkade Peeta som hon först fingerade en romans med för att sedan uppenbarligen få mer genuina känslor för, kontra Gale som hon delat så många andra erfarenheter med, men där den riktiga laddningen tydligen saknas. Finns den där med Peeta? Jag ser den inte riktigt. Kemin och allt det där som ska till för att filmromanser ska tränga igenom duken och generera verklig emotionell kraft, det är fortfarande filmsvitens akilleshäl. Eller också är det jag som är svårflirtad i det avseendet, men inte inte tillräckligt hårdhudad för att inte vilja veta hur alla de här trådarna tvinnas ihop eller trasslas till i den väntande finalen.

© Johan Lindahl
2014-12-07

Originaltitel: The Hunger Games: Mockingjay - Part 1
USA, 2014
Regi: Francis Lawrence
Med: Jennifer Lawrence, Liam Hemsworth, Woody Harrelson, Josh Hutcherson, Donald Sutherland, Philip Seymour Hoffman, Julianne Moore, Willow Shields, Sam Claflin, Elizabeth Banks, Mahershala Ali, Jeffrey Wright, Stanley Tucci, Paula Malcomson

Genre: Action, Äventyr, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2014-11-19
Teman: TV-satir

Relaterat: The Hunger Games (2012) The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Ingår i följande teman

Sök