Ozark: Säsong 4 (2022)

Val och konsekvenser - men fel slut

Jag är besviken. Jag är lika besviken som de vilseledda stackare som trodde att person X eller Y skulle triumfera slutligt i ”Game of Thrones”. Jag är lika kapabel att se tecknen, att konstatera ”det var bara hit det kunde leda”, som de borde ha varit. Ändock är jag besviken. För de låter även ana andra möjligheter i sista säsongen av en av vår tids mest välgjorda och frustrerande serier. Det finns glimtar av ett lite annat sätt att knyta ihop säcken. Ett bättre sätt. Jag är besviken.

- You know she’s crazy, right?
- Yeah, well who the fuck isnt’t?

Det är en motiverad fråga i den här serien. De flesta karaktärerna känns så här dags, på sitt sätt, lite galna.

Wendys sätt att vara galen på är att inkorporera sitt värsta svek i sin insäljning, på ett sätt som kanske delvis är ett omedvetet försök att bli avslöjad. Marty Byrdes sätt är att hantera groteska och chockerande situationer med ett sammanbitet lugn och ett språkbruk hämtat från affärsvärlden. Allt kan rationaliseras. Inget rubbar honom längre. Visst kan man hävda att han alltid har varit läskigt samlad i pressade situationer men nu känns det ofta som om han har retirerat helt från världen och bara lämnat kvar en robot. Fast när Ruth är i fara … hmm, man kanske inte ska anta för mycket.

Som föräldrar bemöter Wendy och Marty sina barn med samma ton och vokabulär som om de pratar om skärmtid, men det handlar snarare om mord och pengatvätt. Som affärsmän bevittnar de avrättningar och tvingas försöka förhandla mellan nyckfulla kartelledare och FBI samtidigt som de ska få ihop enorma summor pengar för att göra sig till en politisk maktfaktor. Kanske kan det sistnämnda låta dem ”göra så mycket gott” att allt ont de gjort eller blundat för till slut får en mening. Så verkar de resonera …

Barnen vet allt och hanterar det lite olika. Storasyster är i stort sett helt med på tåget medan brorsan går en annan väg och ofta är den ende som verkar reagera mänskligt. På sitt sätt. Att Wendy bär skulden till ett dödsfall inom familjen är inte ens elefanten i rummet, de pratar öppet om det.

- Det är inte så enkelt, rationaliserar Marty.

Den mer uppenbart galna karaktär som repliken i fråga handlar om, Darlene Snell, envisas med att förstöra vad andra försöker bygga. Som en utmärkt plan för att få mer pengar för opiumet de odlar (”närodlat hipsterknark”). Wyatt, några decennier yngre, är officiellt hennes pojkvän. Ruth, numera också i Darlenes läger, försöker använda kunskaperna hon snappade upp hos Marty men behöver nog hjälp. Kanske av Martys son? En envist snokande privatdetektiv, en återvändande FBI-agent och en ung kartelledare in spe bidrar till att hålla Ozark olugnt. Den sistnämnde tar stor plats från start, inte minst genom sin tendens att spontanskjuta folk.

Omar Navarro, hans morbror, fortsätter att ställa orimliga krav på sina amerikanska partners (eller livegna). Det blir många telefonsamtal där Marty försöker få honom att ta reson men till slut sitter med en omöjlig beställning. Som han på något sätt lyckas uppfylla. Oväntat lugn är Frank Jr, som rönte ett förskräckligt öde i förra säsongsfinalen. Den sortens händelse som nästan får en att tänka att serien har två manusteam med motstridiga agendor. Ett team som stökar till med plötsliga våldsexplosioner och ett som städar upp med sansade uppföljningar på dem.

Ruth bor kvar i sin husvagn på sin udde vad som än händer. Och vem kan klandra henne. Det verkar vara den mest fridfulla platsen i Ozark-området.

Den där serien som ”Ozark” kunde ha blivit och som jag ett tag hoppades på, den där närmast unika showen där huvudpersonerna försöker navigera situationen och inte tappar bort sina samveten eller förfaller till vad som helst, den finns inte på kartan längre. Riktningen som valts är välspelat, cyniskt thrillerdrama med inslag av besk humor. Och som sådan har serien också sin plats. Jag tittar ju på den. Men inte med samma lyriska, skräckslagna fascination som under de där första, fantastiska avsnitten när allt fortfarande var möjligt. Känslan är mer som ”Sons of Anarchy”, en tragedi ur vilken man låter sig hoppas att åtminstone någon kan ta sig med livet och lite av sin mänsklighet i behåll. Men det är visst något med platsen som gör den nästan omöjlig att lämna.

På ”Walking Dead”-vis delar de upp sista säsongen i två delar. De första sju bygger upp med inre splittringar och dålig stämning och en minst sagt händelserik halvtidsfinal. Efter halvtidsvilan öppnar de starkt med ett avsnitt till stor del förlagt till Chicago och i princip bara en handlingstråd. Fokuserat, tålmodigt och spännande. Och det handlar sedan inte bara om val och en nedåtgående spiral utan om konsekvenser. De kan stanna kvar i sorg för en som förlorat allt eller i långa samtal mellan personer som inte verkar ha något kvar gemensamt än skulden. Inklusive en riktigt smärtsam påminnelse om Wendys största svek. En annan påminnelse om det erbjuds form av Wendys pappa (veteranen Richard Thomas från bland annat ”The Americans”) som kommer till stan. En komplex karaktär som hinner ge skiftande intryck. Det finns hopp om att serien ska ta sina drastiska svängar på lika stort allvar som de alltid högklassiga skådespelarna gör.

En synnerligen tillspetsad situation i Mexiko adderar ytterligare utmaningar för Marty. Och ytterligare steg ner i mörkret. Men känslolös är han inte. Ett avsnitt verkar dedikerat åt Wendys dumma beslut men får ett förlösande slut och visar sig regisserat av Laura Linney själv. Svart komedi som menar allt eller tungt drama som vågar bjuda på ett och annat garv? Som när barnen, pratandes om vuxenproblem, hämtar föräldrarna ur häktet och de sistnämnda sätter sig i baksätet utan ett ord.

Det blir ett vindlande slut med långa avsnitt och många vändningar. Det blir snabba beslut, politiska intriger och lömska ränker men finns också plats för ett gästspel av de döda i en lång, fin tagning. Det leder fram till en viktig händelse på båten Missouri Belle, ett kulmen när alla offer och ansträngningar ska visa sig värda priset.

Och här gör manusförfattarna sina sista val, och jag gillar det inte. Jag är besviken.

Jovisst, jag fattar grejen. Men jag hade fattat grejen med ett annat slut också, och dessutom sluppit undra varför jag såg serien över huvud taget. Och helt fel har jag inte. De har lagt in lika många föraningar om slutet jag ville ha som om slutet vi fick.

Så låt mig sura. Helt fel har jag inte.

© Anders Lindahl
2022-05-21

Originaltitel: Ozark: Season 4
USA, 2022
Skapare/show runner: Bill Dubuque Mark Williams
Med: Jason Bateman, Laura Linney, Sofia Hublitz, Skylar Gaertner, Julia Garner, Charlie Tahan, Richard Thomas

Genre: Drama, Politik, Thriller, TV-serie
Teman: Originalproduktion från Netflix

Relaterat: Ozark: Säsong 1 (2017) Ozark: Säsong 2 (2018) Ozark: Säsong 3 (2020)

Ingår i följande teman

Sök