Ozark: Säsong 2 (2018)
"Smile"
Tillbaka till natursköna fly-over country. Som jag väntade lite med att återbesöka eftersom jag tyckte att de skruvade till det lite väl i slutet av första säsongen och befarade att de hade uttömt seriens magnifika potential under de första, briljanta avsnitten. Men så var visst inte fallet.
”Ozark” fortsätter att leverera välskrivet och välregisserat drama som vid första anblicken kan verka kallt och cyniskt men är långt därifrån. Snart sagt varje scen, bild eller replik har närvaro och skärpa. Och även de där ’alltför tillskruvade’ händelserna får intressant uppföljning. ”Ozark” är resultatet av attityden ’få varje scen att kännas’ kombinerat med ett bra manus. Det är urblekta, kalla, blånade färger och nästan öde vattendrag och skogar. Det är inte festligt men det är totalt fängslande.
Det är höst i The Ozarks och turisterna har lämnat sjön. Nya och gamla karaktärer möts på denna ensliga plats för grov brottslighet och nästan helt vanliga bestyr. Lokala heroinproducenterna Snell får en chans att rätta till den oförutsägbara Darlenes spontana vres-avrättning av en kartelltopp i förra säsongen men det blir fler snedsteg från denna synnerligen viljestarka person för maken Jacob att hantera. Jag vet inte om jag någonsin sett ett liknande par i en serie eller film.
Ruths pappa är ute ur finkan, kraftfull, manipulativ och ... patetisk. Ruth själv får erfara att brottets väg kan innebära väldigt jobbiga situationer. Lokala politikern Charles Wilkes är kanske den perfekta motparten/partnern till den alltmer hemtama Wendy, slipad och till synes van vid allt. Men till och med han kommer bli förvånad. Advokaten Helen Pierce, kuslig och kall och, om man törs tro henne, mor, representerar den allvetande och allsmäktiga kartellen. Och så Buddy. Svår, rolig, döende men vital. En karaktär att minnas längre än många huvudpersoner.
Och så nyinflyttade familjen Byrde, förstås. Buddys hyresgäster och numera vänner. Barnen är för alltid förändrade av förra säsongens trauman, men försöker leva något slags liv. Jonah, den dunklare av dem, som letar fadersfigurer men samtidigt agerar väldigt självständigt, och Charlotte, som kanske trots allt nästan lyckas vara ’normal’ mitt i allt. Wendy, som alltid lyckas hitta något att säga för att övertyga till och med dem som genomskådar henne. Ofta något självutlämnande och sant som också råkar vara användbart. Hon får användning för alla sina politiska instinkter när hon försöker driva igenom vad som är tänkt att bli familjens räddning: bygget av ett kasino.
Familjefar Marty är fortsatt kontrollerad, lite kuslig och ändå rätt begriplig. Han försöker bara hålla ihop allt. Allt som håller familjen vid liv är acceptabelt. Sammanbitet stressar han från kris till kris, likt en kostymklädd Jax Teller, och rationaliserar allt de tvingas göra tills de når en punkt där det inte går längre. När han bara rasar. Eller hittar sig själv igen. Jason Bateman har även här regisserat vissa avsnitt och det blir precis sådär härligt som det kan bli när någon som förstår drama (och mörk komedi) från ena sidan kameran ställer sig på andra sidan. Och även fattar när något kan berättas utan ord.
Det är bekant. Det är också unikt. Kan man segla på ytan av den mörka sjön utan att dras ner? Svaret är också bekant. Men det hugger djupare här.
© Anders Lindahl
2019-02-06
Originaltitel: Ozark: Season 2
USA, 2018
Skapare/show runner: Bill Dubuque Mark Williams
Med: Jason Bateman, Laura Linney, Sofia Hublitz, Skylar Gaertner, Julia Garner, Jordana Spiro
Genre: Drama, Thriller
Teman: Originalproduktion från Netflix
Relaterat: Ozark: Säsong 1 (2017)
Ingår i följande teman
