Mission: Impossible - Fallout (2018)
Värdig final för Cruise - eller vad?
Världen ska räddas. Igen. Vad och vem passar bättre för uppdraget än Ethan Hunt (alias Tom Cruise) och hans Impossible Mission Force? Jo, det finns de i beslutsfattande ställning som tycker att andra kanske skulle vara bättre. Hunt har nämligen en del mänskliga drag som gör att han i stridens hetta inte fattar de mest kallhamrade och logistiskt mest önskade besluten. I det här fallet är resultatet att några kulor med plutonium, det vill säga fullt fungerande kärnvapenladdningar, är på drift och planerar att användas av några mindre välvilliga individer. För er och oss och mig som nu följt Tom Cruises mer än 20-åriga sejour som härförare för den legendariska Omöjliga uppdrag-styrkan IMF, är mycket bekant. På ett bra sätt. Filmserien har efter en viss inledande inkonsekvens och växlande ambitioner, bit för bit blivit bättre och bättre. I sin genre, denna lite mer traditionella och 'klassiska' actiondivision är det överlag svårslaget. I mina ögon.
Jag tillhör ju dem som spontant attraheras mer av den här franchisen (liksom James Bonds fortsatta eskapader) än av Marvels universum eller DC Comics oeuvre. Det finns väl några av oss kvar. Och det finns några kvar i det team som trots allt hör till konceptet. TV-serieversionerna från 1960-talet och sent 80-tal byggde på laganda och att man kompletterade varandras kunskaper. Filmsviten med Cruise var i början väldigt mycket, ja, Cruise och i övrigt väldigt skakigt omkring honom. Det fanns inte mycket av kontinuitet i själva gruppen. Laget. Successivt blev personalstyrkan aningen mer stabil samtidigt som världen, tack och lov i det här fallet, fortsatt vara osäker och högst instabil. Sådan är verkligheten, vilket vi ibland eller oftast helst skulle slippa inse. Men de farhågor och hotbilder som vi har omkring oss kan givetvis fortsätta exploateras effektivt av skickliga skrönemakare. Som här.
I "Mission: Impossible - Fallout" är den interna följsamheten och känslan av en direkt uppföljare till senaste föregångaren tydligare än någonsin tidigare. Tänk Bonds "Quantum of Solace" i förhållande till "Casino Royale". Fast mer lyckosamt på de flesta plan. Flera bekanta ansikten från förr och inte minst från "Rogue Nation" återvänder i ledande eller åtminstone substantiella roller. Samtidigt bibehålls tendensen att de alltid är ifrågasatta, Cruise med kumpaner. Inte minst Ethan Hunt själv. Är han rätt man, som sagt? Och vilka av sina överordnade kan han lita på? Den här lilla elitstyrkans själva existens har ständigt ifrågasatts ovanifrån, det vill säga den amerikanska statsledningen och underrättelsetjänsterna. Mönstret som återkommer kan alltså verka slitet, men samtidigt ofrånkomligt. Det är ganska rimligt att de måste bevisa sitt värde gång på gång på gång. Och det blir mer och mer personligt. Med så mycket osäkerhet i luften och gnagande frågor om skiftande lojaliteter är det vanskligt som recensent att säga för mycket om vem som egentligen representerar vad och vilka som i grunden står för sanning och rätt i motsats till lögn och laglöshet.
Men gamle vapendragaren Luther (Ving Rhames) är tillbaka på allvar i leken. Liksom Simon Pegg som datasnillet och tvehågsne terrorbekämparen Benji. Han trivs bakom skärmar men tvivlar på sin kapacitet ute på fältet. Dessutom Ilsa Faust (fantastiskt namn, det där) i form av Rebecca Ferguson som den här gången inte får något tillfälle att snacka svenska, tyvärr. Hon får däremot bidra med en hel del annat i form av livräddning och dess motsats, ofta i samma andetag. Fortsatt dubbeltydig men definitivt med en avgörande betydelse för vart handlingen ska ta vägen. Hunts före detta fru (Michelle Monaghan) har en viss märkbar närvaro, vilket etableras redan i en drömlik inledningssekvens, varefter vi tvingas gissa oss till på vilket sätt hon eventuellt kommer att visa sig igen och varför. Angela Bassett i CIA-chefsroll kunde kanske ha fått något mer utrymme. Annars är den mest framträdande nykomlingen Henry Cavill (Stålmannen och en del annat) som nytillkommen agentpartner med en uppsjö attityd och ömsesidig misstänksamhet i förhållande till Hunt.
Ovanligt oglamourös är ett personligt intryck jag får av den här sjätte filmen i förhållande till flera av de andra. Om det är något i färgskalan, valet av miljöer och förstärkt inbyggd allvarsamhet som skiljer sig en aning från tidigare. Kanske kan det beläggas vetenskapligt. Eller så är det något jag bara tycker mig se. Actionscenerna som är en stapelvara tycks i början smyga sig på mer än kasta sig över oss. Det smäller i och för sig på friskt redan på ett tidigt stadium men filmen som klockar in på närmare två och en halv timme serverar betydande andningspauser och dialogdrivna scener däremellan. Dock, om det nu är så att det är den sista halvtimmen eller trekvarten som är avgörande i det spektakulära avseendet - då blir det sedvanligt nagelbitande och sekunddramatik med extremt höga insatser på samma skala som tidigare. Där har serien skämt bort oss och jag vet inte riktigt vad som krävs för att överträffa det vi sett förut. Men med ogästvänliga bergsmassiv, hängande i helikoptrar, tickande bomber och ett antal miljoner människors liv i vågskålen så...
I vissa avseenden ser filmen ut som om det skulle kunna vara ett sätt att sluta cirkeln och ge centralfiguren Hunt ett arv att lämna efter sig. Det här är ingen given slutsats, men många av de röda trådarna som löper genom sviten och betonas här gör att man kan fundera. Cruise är heller ingen ungdom längre, även om han bevisligen fortfarande är i imponerande fysisk form. För några år sedan spekulerades det väl i om Jeremy Renner skulle ta över manteln men han är inte med den här gången. Om det säger något alls. Är det här den bästa installationen i följetongen eller helt enkelt på ungefär samma nivå som de senaste? Tja, spontant säger jag det senare, vilket absolut räcker för mig. Upphetsande eller hur? Seriöst, det svänger. Igen.
© Johan Lindahl2018-07-28