Dante 01 (2008)
Högtravande, förvirrande, möjligtvis gudomligt, när Caro gör Dante
I rymden, och kanske också i framtiden, kan ingen höra dig skrika. Därför är det ett utmärkt ställe att placera dömda fångar som man också utför medicinska experiment på.
På en liten rymdstation i omloppsbana över den heta planeten Dante sitter fångar och fångvaktare och betraktar varandra. I en oannonserad dockning anländer en ny fånge (Lambert Wilson) som får namnet Sankt Göran, på grund av en tatuering han bär på armen och eftersom han inte själv säger ett knyst.
Tillsammans med fången kommer även Elisa (Linh Dan Pham) som inom kort börjar injicera någon form av nano-dna-program-hittepå i fångarna. Samtidigt börjar medfångarna märka att det är något märkligt med deras nye cellkamrat. Kanske är det hans förmåga att väcka upp döda och hela skadade genom att äta självlysande nano-sjöstjärnor som får dem att börja undra, vem vet? En som inte vet är denne recensent, då rätt mycket i "Dante 01" är tämligen svårbegripligt.
Marc Caro står för regi, men också, tillsammans med Pierre Bordage, för manus. Det här är Caros första långfilm på egen hand. Tidigare har han arbetat tillsammans med Jean-Pierre Jeunet och skapat de underbara filmerna "Delikatessen" (1991) och "De förlorade barnens stad" (1995). Det var ett mycket kreativt samarbete som skapade två rätt udda, men väldigt sevärda filmer. Caros soloverk visar tyvärr inte upp samma kvaliteter.
Filmen är indelad i första till tredje cirkeln, vilket är lite märkligt. Hos Dante har Inferno nio cirklar, eller kretsar som de oftast kallas. Delarna i filmen skulle förvisso kunna anspela på de tre avdelningarna; Helvetet, Skärselden och Paradiset, men det får jag i ärlighetens namn inte heller ihop. Troligtvis är det samma förvirrade pretentioner som gör sig gällande här som de som låtit karaktärerna heta saker som Karon, Rasputin, Caesar, Moloch och Persefone. Man kan först tro att det är tänkvärt, men man upptäcker snart nog att det bara är ett anfall av kulturell namedropping.
Till detta kommer små mellanspel där en kvinnlig röst citerar ut "Den gudomliga komedin" till bilder av den svävande rymdstationen. Här blir filmen så högtravande, på ett så illa framfört sätt, att det nästan är läge att bli irriterad på den. En styltig amatörteateruppsättning, uppfylld av sin egen viktighet, av Harry Martinssons "Aniara" är den association jag får i mitt huvud.
Det ska inte avslöjas hur "Dante 01" slutar men det är ingen hemlighet att det är en form av frälsningshistoria och slutet är helt i linje med detta. Här möter övertydlig symbolik, i ett fortfarande förvirrande narrativ, slutscenerna i Kubricks "2001" och, även om det slår gnistor om det hela, kan man knappast säga att tycke uppstår.
Marc Caro visar i "Dante 01" att han fortfarande är en väldigt visuell regissör. Dessvärre saknas här både struktur och självcensur, och det hela blir både pretentiöst och förvirrande i överkant.
För att jag också ska få vara lite pretentiös passar jag på att avsluta recensionen med ett citat. Det är såklart hämtat från "Den gudomliga komedin" och riktar sig till den som funderar på att se den här filmen:
"I, som här inträden, låten hoppet fara!"
© Andreas Hallgren
2011-06-06
Originaltitel: Dante 01
Frankrike, 2008
Regi: Marc Caro
Med: Lambert Wilson, Linh Dan Pham, Simona Maicanescu, Dominique Pinon, Bruno Lochet, François Levantal m.fl.
Genre: Sci-fi, Thriller
Relaterat: 2001 - ett rymdäventyr (1968) De förlorade barnens stad (1995) Delicatessen (1991)
