De förlorade barnens stad (1995)

Svårbegripligt, överdesignat och allmänt underbart

Vill man bygga en annan värld kan det behövas att man faktiskt bygger den. Efter succén med "Delicatessen" gick Jeunet och Caro steget längre och lät på bästa Pinewood-manér uppföra en smärre studiostad för att skapa sin ytterst egna och kanske alldeleles för bildgalna film, medan den redan då relativt fullvuxna Digitala Teknologin fick stå för detaljerna - som en hoppande loppa i extrem närbild. Resultatet känns logiskt nog både mysigt gammalmodigt och nyskapande. De sparade inte på något, vilket märktes på slutnotan: Jean-Paul Gaultier fick designa kostymer (långt innan mindre begåvade landsmannen Luc Besson gav honom samma uppdrag till "Femte Elementet") och Angelo Badalamenti fick göra musiken medan Darius Khondji från "Delicatessen" åter tog hand om fotot (samma år skulle han arbeta på en annan hyfsat visuell film: David Finchers "Seven").

Filmen liknar egentligen ingenting annat, men känns på något sätt besynnerligt bekant. Jämförelser med Tim Burton faller sig naturligt, utan att någondera parten för den sakens skull lämnar banan som förlorare. Den genialiske men inte totalt framgångsrike uppfinnaren sätter här, liksom i "Edward Scissorhands", igång en saga för vuxna som fortfarande känns helt egen. Karaktärerna är minst sagt egendomliga och miljön är eskapistiskt retroalternativ. Mycket förefaller ha stått som inspiration för Proyas "Dark City", vilket ni kan se som en varning eller ännu hellre något positivt.

Jeunet har i en intervju sagt att det vore fruktansvärt att inte kunna drömma eller föreställa sig saker, att vara "dömd till vardagen", och visst kan man i hans filmer känna av en enorm lust att streta så långt från det vardagliga som möjligt. Resultatet blir eskapism av bästa sort - där det är motiverat att vifta med ord som "konst". Det första man uppskattar är färgerna, bilderna. Tänk er en dogmafilm och tänk er sedan dess raka motsats. Här påbjuds istället för förbjuds ett noggrant arbete med ljussättning och kameravinklar, och scenografin strävar inte efter realism utan efter effekt. Vattnet, till exempel, är klargrönt på ett sätt man aldrig ser i verkligheten, men som känns helt rätt här. Även om man skulle kunna säga att det är en hamnstad man ser, så står det också klart att det inte är en stad man skulle kunna finna någonstans på jorden.

Snabbt inser man också att man inte förstår särskilt mycket av handlingen. Alldeles för många jultomtar, ett gäng skrikande kloner (spelade av den oundviklige Dominique Pinon), en man med en konstig elektrisk hatt, ett barn vars drömmar han syns vilja stjäla och en pratande hjärna i ett akvarium. Och så förflyttning till en stad som inte liknar någonting - de förlorade barnens stad, förstås. Här gäller det att ta ett beslut:

A: bara relaxa och titta på bilderna, i hopp om att handlingen till slut kommer kännas begriplig
B: koncentrera sig och försöka knäcka koden direkt

Jag rekommenderar alternativ A.

Jeunet och Caro gillar skådespelare som ser annorlunda ut. Ron Perlman, i sin kanske största roll sedan han var "odjuret" i en tv-serie med Linda Hamilton, har här bytt upp sig till att kallas "monstret". Egentligen heter han dock One och är en stor, dum och snäll man som lär känna en liten och gatsmart flicka. I filmens början är One starkeman på tivoli. När hans chef dödas och en skara män i svarta skinnrockar och med kameralins i ena ögat rövar bort hans låtsaslillebror söker han hjälp hos ett gäng kriminella barn som arbetar för två siamesiskt länkade kvinnor som pratar i skift. Inte standardnarrativ A, som synes.

Tvärtemot vad man antingen befarar eller hoppas på är fortsättningen inte mycket mer lättbegriplig, men vid det laget har man förhoppningsvis anpassat sina förväntningar och kan uppskatta filmen just för dess brist på normala komplikationer och framför allt för dess bilder. Kulissbygget i sig är en fröjd att se och blir en perfekt spelplats för en drös härliga visuella idéer - som ett inbrott med hjälp av en magnet, en katt och en mus, en omständlig avrättning med hjälp av måsar och korgar med fisk eller en föregångarscen till det otäckaste mordet i "Strange Days".

Vill man lämna verkligheten och samtidigt ge hjärnan något totalt oviktigt att jobba med är ett besök till de förlorade barnens stad att varmt rekommendera. Man kan med fördel se den flera gånger och uppskatta detaljrikedomen samtidigt som man gradvis förstår lite mer av dess irrelevanta men sköna mysterier. Filmen är uppriktigt konstig, men inte som en videoinstallation eller en Antonioni-film utan som en saga man aldrig hört förut, fylld av skämt man inte hört tidigare och allvarsamheter som känns både relativt nya och märkligt bekanta. Intet är nytt under solen, allra minst i filmen värld, men det är kul att det finns folk som försöker.

Och sedan har vi ju den där scenen mot slutet, som skulle kunna tjäna som ett pedagogiskt exempel på kaosteorin i dess mest lyckosamma form, fast som i första hand är suveränt filmskapande.

© Anders Lindahl
2003-08-07

Originaltitel: La Cité des enfants perdus
Frankrike, 1995
Regi: Marc Caro Jean-Pierre Jeunet
Med: Ron Perlman, Judith Vittet, Daniel Emilfork, Dominique Pinon, Jean-Claude Dreyfus

Genre: Äventyr, Fantasy, Sci-fi

Sök