2001 - ett rymdäventyr (1968)

En riktig rymdresa

5 russin

Bekännelser:
Jag tycker inledningen på "2001" är rätt seg och tråkig. Efter en serie vykortsvackra soluppgångsklipp och landskapsvyer stiftar vi bekantskap med en skara människoföregångande apor som ärligt talat inte fascinerar mig nämnvärt. Jag vet att det finns en massa tankar inbakade här och en cool, mysticistisk förklaring till hur människosläktet utvecklas i kontakten med en rätvinklig monolit som uppenbarar sig ur intet. Jag inser att science fiction-legendaren Arthur C Clarke och Stanley Kubrick måste ha haft goda argument kring existensberättigandet för varje sekund i sin film. Jag vet att det är riktiga människor i de skickligt gjorda apkostymerna och har hört storyn om att "Apornas planet" fick make-up-Oscarn eftersom folk trodde att det var riktiga apor i Kubricks film. Ändock; det är rätt seeegt.

Faktiskt tycker jag inte att fortsättningen är seg. Inte ens den spaciga trippen mot slutet, särskilt inte när jag såg den på Draken i Göteborg i en brilliant 70mm-kopia och basdånet fick mig att frukta att taket skulle rasa in. Framtiden är helt enkelt roligare än urtiden, tycker jag, och här är den så stilfullt designad att även de längsta scener blir en njutning att se. Som när en astronaut joggar runt i en rymdfärja, ett av många exempel på hur man löser problemet med tyngdlöshet genom eleganta tekniska lösningar i avsaknad av digitala räddningar. Filmen är ett tekniskt mästerstycke som fortfarande ser riktigt bra ut. Designmässigt ser det mer än bra ut: det är framtid genom 60-talets ögon på läckraste vis. Se och njut. Och tolka, om du orkar.

"2001" berättas i tydliga kapitel. Den mest kända övergången är ett hopp på flera millioner år, gjort i ett enda klipp där ett fallande ben blir till ett rymdskepp som vi snart ska se i en koreograferad, dansliknande dockning till tonerna av Johann Strauss Donau-vals (Johanns namne Richard har skrivit musiken som används i den likaledes berömda inledningen). Människorna har nått hyfsat långt ut i rymden, men det är fortfarande vårt eget lilla solsystem som gäller. En monolit lik den som apmänniskorna i prologen stiftade bekantskap med har hittats på månen och den ska nu undersökas. Efter en mysig vistelse i rymden där det vardagliga blir till både skön eskapism och stor konst händer något - exakt vad framgår inte just då. Och så hopp framåt igen. Den här gången styrs kosan mot Jupiter. Ständigt längre bort, ständigt mot allt större mysterier.

Det är monumentalt ambitiöst, det handlar om människan i världsalltet, det är - menar många - egentligen ganska optimistiskt. Det är också ganska svårt att ta till sig. Lyckligtvis finns det tusentals kloka tolkningar till hands på future-grejen Internet för den hugade. Själv är jag inte säker på att jag måste förstå allt. "2001" fungerar för mig utmärkt som en filmtripp av högsta rang.

Det enda momentet som egentligen är klassiskt spännande är väl när superdatorn HAL får spel (eller agerar han/den egentligen helt förnuftigt, som datorpsykologen i uppföljaren säger?). Ensam ute i rymden tvingas hur som helst astronauten David Bowman till farliga manövrar för att rädda sig undan en artificiell intelligens stillsamma men dödliga härjningar. HAL:s (eller snarare Douglas Rains) känslolösa röst ger extra tyngd åt rader som "My mind is going, I can feel it". Det är brilliant, otäckt och plötsligt riktigt lättbegripligt. Och sedan kommer slutet...

Slutet är förstås också brilliant, på sitt sätt, men lättbegriplighet kan det näppeligen beskyllas för. Författaren Clarke har ungefärligen sagt att han och Kubrick har misslyckats om någon helt förstår filmen vid första tittningen. Många tror sig, kanske efter många tittningar, förstå slutet tillfullo. Jag är inte en av dem och är inte säker på att jag vill vara det. Det är i alla fall väldigt fascinerande, och den där hallucinatoriska åkningen genom tid och rum är störtskön.

Trots tråkaporna blir det maxpott till "2001". Visst är den lite seg ibland, men den är också enormt välgjord, fascinerande och rent ut sagt unik. Och ärligt talat; hur många unika filmer har du sett i ditt liv?


Trivia
Bland alla trivia och kringfakta som cirkulerar kring filmen är detta min favorit:
"Stjärnbarnet" i filmen "spelas" av en modell men först testade man med en riktig bebis, dottern till regiassistenten Derek Cracknell. Lilla Sarah fick senare istället en annan karriär med supercharmiga bandet Saint Etienne. Det är inte så illa det. Hon lär ha förklarat sin frånvaro i den slutliga filmen med att hon var "för söt".

© Anders Lindahl
2006-06-20


DVD / Blu-ray

År 2001 (förstås) utkom en "Limited Edition Collector's Set" i stort, silvrigt fodral, som även innehöll filmmusiken, en booklet och en 70mm filmruta med en tjugofjärdedels sekund av filmen. Vad ska man med en sådan ruta till, kan man gott fråga sig när man slutat tycka att den är väldigt cool att se på. Jag vet faktiskt inte. Den ser ju rätt liten ut som väggprydnad (även med sin inramning), och det frusna ögonblicket gör sig något bättre som rörlig sekvens med musik till. Idealet är väl att placera den på en frostad glasskiva med belysning bakom i en liten box, men vem orkar...?

Men, bilden är mestadels finfin. Sån't är ju hyfsat viktigt när det gäller en av historiens snyggaste filmer. Å andra sidan är det såvitt jag kan se exakt samma pixlar som återfinns i Warners Kubrickbox. Rätta mig gärna om jag har fel...
Källa: TCM

Källa:TCM
Inte Sarah Cracknell, men kunde ha varit

Källa: TCM
Tyngdlagen - who needs it!?

Originaltitel: 2001: A Space Odyssey
Storbritannien / USA, 1968
Regi: Stanley Kubrick
Med: Keir Dullea, Gary Lockwood, William Sylvester, Leonard Rossiter, Douglas Rain, m fl

Genre: Religion/filosofi, Sci-fi, Äventyr
Hemmabio: 2024-07-08







     

Dela |