russin.nu - vi tycker om film
De bästa filmerna under 2005

Russinredaktionen har utsett sina favoriter under filmåret 2005

Upp som en sol eller ner som pannkaka. Filmåret 2005 har bjudit på både det ena och det andra. Russin-redaktionen har även i år slagit sina huvuden ihop och klämt ur sig en lista över årets bästa filmer, såväl som personliga favoriter från året som gått.


Vi kommer aldrig att kunna se allt som går på bio eller strömmar hit via dvd och video. Känn dig därför inte alltför ledsen om inte din favorit kom in på listan i år, det här är helt enkelt våra personliga favoriter från året som gått.

1. The Machinist (Brad Anderson)
Ännu en sån där "vad är verkligt och vad är inte verkligt"-film men av den bättre sorten. Christian Bale tokdominerar som vanligt varje bildruta han finns med på och ger sin paranoida fabriksarbetarkaraktär liv.

2. Sideways (Alexander Payne)
En film som inte bara gör publiken sugen på vin, utan även en film som lyckats förtrolla de Russin-medarbetare som sett den. Trots anspråkslösheten skiner talangerna igenom.

Och på tredelad tredjeplats kommer:
3.
A Tale of Two Sisters
(Kim Ji Woon)
Det nya Sydkorea visar sig från sin bästa sida. En av de bästa skräckfilmerna någonsin fick äntligen svensk premiär.

Undergången - Hitler och tredje rikets fall (Oliver Hirschbiegel)
Bruno Ganz var oförglömlig som Hitler i denna närstudie av stollens sista timmar.

Million Dollar Baby (Clint Eastwood)
Oscars-vänligt och stort berättande som ger nya perspektiv till den gamla "underdog som tar hem spelet i slutändan"-tematiken.



PERSONLIGA FAVORITER
Vi har också låtit alla i redaktionen välja ut sina personliga favoriter och förklara varför de är så bra:

Årets bästa enligt Anders Lindahl:

1. "Undergången - Hitler och tredje rikets fall"
Fortfarande har ingen av årets filmer etsat sig fast lika starkt i minnet som Hirschbiegels klaustrofobiskt närgångna vistelse tillsammans med de ansvariga för några av världshistoriens värsta brott. Omöjlig att avfärda, modig utan att vara tomt provocerande. "Undergången" var kort och gott den bästa film som gick på svensk bio 2005.

2. "Sideways"
Även årets tvåa hade svensk premiär tidigt på året, på Göteborg Film Festival. Alexander Payne hittar helt rätt tonfall med, som det brukar heta, "mycket humor och värme" när han följer två ganska sorgliga typer under en vinresa. En underbar film.

3. "Serenity"
Denna lista hade känts väldigt sorglig att skriva om jag inte fått peta in "Serenity". Jag var uppriktigt nervös på ett svårbeskrivligt sätt när jag närmade mig biografen, men kunde lämna den med en både belåten och imponerat sorgsen min och huvudet fullt av tankar. Joss Whedons uppföljare på mästerverksserien "Firefly" är kanske inte årets bästa film, men det är den som jag blir gladast av att tänka på.
(Efter en livsfarlig flykt undan reavers säger River: "I swallowed a bug". Bara en så'n sak...)

...och sämst
"Doom" var sämst. Den hade liksom ingenting...


Årets bästa enligt Christer Johansson:

1. "The Machinist"
Trevor Reznik har problem med sömnen. Obehagligt men sensationellt sevärt!

2. "The Life Aquatic"
Steve Zissou har problem med karriären. Wes Anderson lyckas återigen med att göra skum och mystisk komedi.

3. "Star Wars Episod III: Mörkrets hämnd"
Anakin Skywalker har bara problem. Filmen och George Lucas förtjänar inte det här, men filmåret 2005 var nog lite av ett torkans år.

... och den största besvikelsen:
"Som man bäddar..."
Jahopp, jag utlovade att "Som man bäddar..." skulle bli den stora svenska filmkomedin 2005. Jag äter upp min hatt och står med skammen i vrån. Bättre lycka nästa gång.


Årets bästa enligt Johan Hultgren:

1. "Tale of Two Sisters"
Jo, jag vet att jag hade med den här på min årslista redan för två år sedan men vem kunde väl ana att den skulle få svensk biopremiär? Jag kan helt enkelt inte sluta hylla detta otroliga, sydkoreanska skräckepos.

2. "Oldboy"
Andra delen i Park Chan-wooks hämndtrilogi är den bästa och även om det tog ett par år innan den kom till Sverige var det värt all väntan. Förmodligen en av de snyggaste filmerna någonsin och med ett manus som är en riktig berg- och dalbana. Tankeväckande och skarpt.

3. "The Machinist"
Konceptet känns igen men Christian Bale gör att "The Machinist" blir så mycket bättre än vad manuset tillåter. Detta är en småklurig film med skön stämning och härligt ruffiga miljöer. Dock bara snäppet bättre än sin största konkurrent om tredjeplatsen: "Finding Neverland".

...och sämst:
"Saw"
Jag blir så förbluffad varje gång någon säger att de gillar "Saw". Senast var det min egen bror som sjöng dess lovsång för mig. För mig vore det som att sniffa på en hög med bajs och säga att det doftar ljuvligt. Den är ju så uppenbart risig. Nåväl, det är väl det som är tjusningen med film antar jag. Att folk läser in helt olika saker i dem.


Årets bästa enligt Johan Lindahl:

1. "Million Dollar Baby"
"Jo, det här är nog det bästa jag sett i år" tänkte jag i februari. Att den fortfarande skulle framstå som det mest gripande och kraftfulla på bio under 2005 trodde jag knappast. Men det gör den. Oscar-juryn har inte alltid fel.

2. "Sideways"
Mer Oscar-stoff... Paul Giamattis porträtt av en man som känner sig mörbultad och misslyckad i alla avseenden är heller inget man glömmer bort i en handvändning. En film som smyger sig på och bara inte vill försvinna ur minnet.

3. "Kalle och chokladfabriken"
Efter moget övervägande - och inte så lite beslutsångest - går sista medaljplatsen till Tim Burton. Framförallt för hans aldrig sinande visuella uppfinningsrikedom. Men också för att det finns ett stort hjärta bakom den färgsprakande fasaden.

...och den sämsta:
Det verkar som om jag lyckats undvika de värsta bedrövelserna i år, men ”Bewitched" är en sådan... röra, en sådan orgie i överspel, med sådana vanligtvis begåvade personer inblandade, att den bara ber om att hängas ut på stadsmuren i Gammaltestamentlig anda. Förslagsvis bredvid ”Constantine”...


© Johan Hultgren
2005-12-29

   

Christian Bale visar skelettet i årets Russin-favorit "The Machinist".


Thomas Hayden Church med "Chinatown"-näsa i "Sideways"


Bruno Ganz största rädsla efter sin porträttlika gestaltning av Hitler är att bli typecastad.