Avengers - Infinity War (2018)
Mäktigt, lite modigt, men inte riktigt allt jag hoppats på
Här går alltså Kevin Feiges Marvel-plan i uppfyllelse. Det tålmodiga arbetet med att presentera ”infinity stones” och superhjältar som inleddes för något decennium sedan mynnar ut i the kioskvältare to end all kioskvältare.
Thanos, tidigare anad, träder ut ur skuggorna och visar sig ha som mål att döda hälften av allt liv. I hela universum. Han har redan jobbat på det här ett tag, inte som en elak hobby utan med tanken att allt blir bättre om man är lite färre. Ja han tänker alltså ungefär som antagonisten i ”Inferno”, och ser sig som en räddare som folk inte har vett att tacka för besväret.
Han presenterar sig direkt genom att dräpa två prominenta aser och nästan som ett hån låta vår favorit-ase leva. Han är stor, lugn, närmast oslagbar och har två infinity stones. Och han skickar sina underlings till jorden för att hämta resten. En del är i våra vänners ägo. Snart är doktor Strange fånge på hans närmaste hjälpredas skepp, och järnmannen och spindelmannen på väg att rädda honom. Andra tar andra vägar.
Både X-Men och DC har redan gjort sina ’här får alla vara med’-filmer men det här är Marvel, och därför mer visuellt kraftfullt och med bättre dialog. Och alltid med plats för en liten lustighet. De riktiga garven kommer dock först när Guardians of the Galaxy hittar Thor ute i rymden och man kan konstatera att det går bra utan Joss Whedon också, det här med långa sjok av inspirerad rolighet.
Nästan alla hjältarna är med, med några få undantag. De som blivit ovänner, de som aldrig träffats och de som är kära. Den sista kategorin inkluderar Vision och Scarlet Witch, Gamorra och Quill och Spaflurga och Blork. Okej, de två sista hittade jag på ...
Målet är alltså att hindra Thanos från att få en komplett samling. Bara en sten hade väl räckt i händerna på en kreativ skurk, här känns det som att dramaturgins logik fått övertrumfa helt vanlig logik lite väl mycket. Visst, han kan snart kontrollera Verkligheten och Rymden och annat viktigt, men om de bara kan hindra honom från att få den där allra sista stenen så ...
Spoiler eller inte samlas aldrig allihop i samma rum. Vitt utspridda försöker de istället i mindre grupper förekomma Thanos eller möjliggöra sin hämnd. För somliga är det personligt. Möjligheterna är oändliga och underhållningsfaktorn förstås hög. Att Thor ständigt kallar Rocket ’kanin’ är roligt och förhindrar inte att de också har en riktigt bra dialog. Spider-Mans spindelben är coola, tonårs-Groot är rolig, Steve Rogers har skägg och Bruce Banner har svårt att hitta Hulken i sig. Hans relation till Black Widow utvecklas dock inte här, kanske till mångas lättnad. Kul att se ’Tyrion’ som jätte. Intressant att se Tony Stark krocka mot ännu ett starkt ego.
Allt är dock inte så bra som det kunde vara. Grundpremissen med handsken som stenarna ska infattas i är lika krystad som när Harry Potter snöar in på trollstavar och deras material. Stenarnas egenskaper används dessutom mindre kreativt storymässigt än visuellt. Och så har vi ju alla de andras makalösa egenskaper som ska få plats. Efter att länge ha bollat med sina ”alldeles för många möjligheter” på ett imponerande vis vacklar nu MCU under tyngden av alla ”tänk om”. Istället för ett överdåd av idéer serverar de för få, som om de blivit lite mentalt blockerade. Det är gott om kamper, men många är rätt ordinära (Med Marvel-mått mätt). De möjligheter som erbjuds av stenarna används i snitt en gång var, så att det ska bli rättvist får man väl förmoda. Striden i Wakanda är länge på Hobbit-nivå; ’många är där men vem bryr sig’.
Jämfört med nämnda ”X-Men: Apocalypse” och ”Justice League” ser vi i alla fall en antagonist med vissa nyanser. Thanos visar sig i Josh Brolins kontrollerade tolkning mer mänsklig än många supervärstingar, nästan ödesbundet styrd mot sitt mål, hur mycket makt han än har, nästan som något ur en grekisk tragedi. Och i en av filmens starkaste scener gör han ett grymt offer värdigt just en grekisk tragedi.
Utan att spoila för mycket kräver en recension värd namnet att jag också konstaterar att det här är en film som länge låtsas ta den gamla förväntade vägen men faktiskt vågar mer än så. En kuslig och mäktig sekvens mot slutet visar andra ambitioner än de gamla vanliga och leder till en upplösning som faktiskt tar filmens alla element till sin samlade logiska konsekvens. Till och med den obligatoriska eftertextscenen vågar sig på tilltag som i en annan Marvel-film hade varit den stora chocken.
Betyg ska man väl inte stirra sig för blind på, men en trea känns snålt. Men rättvist. Jag gillar MCU-sviten och tycker att det är ett väldigt imponerande och underhållande projekt, men sätter sällan så höga betyg på de enstaka filmerna. För sent att ändra stil nu, kanske.
Med lite eftertanke kan jag uppskatta även den här filmen mer än just när jag sett klart den. I stort håller den. Men i detaljerna finns det lite mer att önska. Ännu bättre lycka nästa gång.
© Anders Lindahl
2018-08-30
Tack till Disney för recensionsexemplar
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: Avengers - Infinity War
USA, 2018
Regi: Anthony Russo Joe Russo
Med: Robert Downey Jr., Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson, Josh Brolin
Genre: Action
Svensk biopremiär: 2018-04-25
Hemmabio: 2018-08-27
Teman: Marvel Cinematic Universe Superhjältar
Relaterat: The Avengers (2012) Avengers - Age of Ultron (2015)
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Ingår i följande teman
