Avengers - Infinity War (2018)
Den vilda jakten på stenen
För den oinsatte så handlar ”Avengers: Infinity War” om Thanos, en supervarelse som av olika skäl eftersöker sex Inifinity-stenar. Stenarna har olika egenskaper och har man lyckats samla allihop så kan man räkna sig till universums mäktigaste. Thanos vill radera hälften av universums befolkning för att motverka överbefolkning och uppnå någon sorts stabilitet och hållbarhet. Thanos möter dock motstånd från flera av Jordens superhjältar, bland annat Avengers.
Det är lite roligt nu när superhjältefilmerna betat av de stora events som hände i serietidningarna på 60-talet, och kan börja plocka källmaterial från story arcs av nyare modell. Nu kanske inte 90-talet är så pinfärskt, men för en lastgammal serieläsare, som inte har hängt med så mycket sen 80-talet gör detta att man får en chans att upptäcka nytt material. Så innan jag såg nya Avengers-rullen så passade jag på att researcha lite genom att läsa igenom berättelserna som storyn primärt bygger på, nämligen ”Thanos Quest” från 1990 och ”The Infinity Gauntlet” från 1991.
Båda är ganska fascinerande verk, även om ”Thanos Quest” är bättre och tråkigt nog ganska förbisedd i filmen, som istället lånar det mesta från ”Inifinity Gauntlet”. I ”Thanos Quest” får vi följa Thanos på en resa genom universum där han genom list och lurendrejeri lyckas tillskansa sig de sex infinity-stenarna från några av universums mäktigaste varelser. Bara detta skulle kunna vara en film i sig. Men i ”Avengers: Infinity War” har sökandet reducerats till att stenarna av oförklarad anledning finns hos karaktärer vi redan känner till, i Asgård finns en, Doctor Strange traskar runt med en av stenarna runt halsen och en sitter på Visions huvud. Man kan förstå varför man valt att göra så här, men lösningen känns otillfredställande ologisk och väcker många nya frågor som blir obesvarade och de rafflande duellerna från ”Thanos Quest” saknas verkligen.
Thanos motivation känns också något dunkel. I serietidningarna var denna alltför invecklad och involverade många sekundära karaktärer så jag är inte förvånad att man hivat ut den och försökt bygga något eget, men den är fortfarande något tunn.
Sedan tycker jag det är tråkigt att Iron Man fortsätter att vara centralfiguren i Avengers-filmerna, Downey Jr gjorde bättre insatser i de båda föregångarna. Och ”Kung Fu Panda”-gänget Guardians of the Galaxys medverkan kunde gärna strukits helt – i en film med så här många karaktärer så borde de varit längst ner på priolistan.
Nu är det dags att tänka positivt – för här finns mycket sådant att hitta också. Manusbygget i övrigt imponerar, filmen är över två och en halv timme lång och skiftar konstant mellan olika scener med ett persongalleri vars storlek är oöverträffat i en sådan här film. Ändå bibehålls ett berättarflyt utan dess like, och nästan alla medverkande har något värdefullt att bidra med och får sin tur i spotlighten. Att åstadkomma detta är lättare sagt än gjort, filmer i genren som till exempel ”X-men”, ”X-men: Apocalypse”, ”Batman vs. Superman” och ”Justice League”, vars storylines också involverar många olika karaktärer misslyckas kapitalt i denna aspekt. Jag tror detta har att göra med två saker, backstoryn till alla karaktärer är redan avklarad i andra filmer och att ”Avengers: Infinity War” har en så stark MacGuffin-mekanism som jakten på Infinity-stenarna, som håller ihop ett manus som annars skulle spreta. Lägg därtill en bra sista akt och ett slut som ger ”Rymdimperiet slår tillbaka”-vibbar.
Naturligtvis talar vi också om en cgi-fest utan dess like, men man lyckas att inte tappa bort karaktärerna och låta effekterna ta överhanden. Framför allt imponerar Thanos själv, som är en cgi-karaktär men vars skådespelare Josh Brolin lyser igenom animeringen och ger själ åt sin figur. Jämför till exempel med misslyckandet Steppenwolf från ”Justice League” för att verkligen uppskatta det gedigna jobb som vi ser i ”Avengers: Infinity War”.
Kort sagt, en klart godkänd popcorn-rulle med visst djup som saknats i tidigare MCU-filmer. Inte felfri på något sätt, men ett stabilt hantverk som gör sitt jobb väl.
© Johan Hultgren2018-08-10
Det finns fler recensioner på den här.
Läs mer >>