Warrior: Säsong 3 (2023)
Hurra, en säsong till! Men det räcker inte!
Efter ett par års paus med tvivel om fortsättning fortsätter faktiskt en av mina favoritserier i precis den ton man kunde hoppas. Börja med en fet fajt som blir ännu fetare, presentera en ny karaktär spelad av martial arts-ikon (veteranen Marc Dacascos) och bara kör på med en blandning av hårdkokt dialog, starka karaktärer och påkostad tidsanda. ”Warrior” är en serie som ger en precis vad den utlovat men som också har mer.
Det handlar allra mest om kinesiska immigranter i San Francisco som vill skapa sig ett bättre liv och om deras övertygelse om att de aldrig kommer accepteras i det nya landet. I centrum för dessa har vi Ah Sahm (Andrew Koji), som i första säsongen reste över ’the pond’ för att rädda sin syster bara för att hamna i en tong som tävlar om kampen för herraväldet i Chinatown mot den tong som hon råkar vara ledare för. Men irländarna är också ett stort inslag, ofta i konkurrens om samma jobb. Och så makthavarna och poliserna. Verkliga personer och händelser står ofta för inspirationen men det hela ska nog mest ses som en gloriöst underhållande fiktion mot en historisk bakgrund.
Som vanligt är det en blandning av våld, lite kärlek, gangstergrejer och realpolitik. De två tvistande tongerna är inte i öppet krig men ingen tar något för givet. Av en slump kommer den ena sidan över en sedelpress, vilket för en lågmält självsäker men relativt sympatisk Secret Service-agent till staden. Mer sympatisk i alla fall än den nya polischef som kallas in från New York för att rensa upp i Chinatown och försäkra den okarismatiske Buckley om röster i det borgmästarval han snart kommer tvingas delta i.
Dessutom så … Nej, förresten. När jag blickar tillbaka på den händelserika säsongen inser jag det hopplösa i att försöka sammanfatta handlingen så jag försöker sammanfatta känslan istället. Känslan är ’kul möter allvar och spektakulärt våld’. Det finns verkligen riktigt bra dramabitar här, inte sällan kring kämpande snuten Bill O’Hara. Men här finns också en stor glimt i ögat och en kaxig beslutsamhet att hålla tittaren undrande och … tittande. Varje avsnitt avslutas med kinesisk gangstarap, varje fightscen är en utmaning till andra serier att försöka toppa den (serier som ”The Brothers Sun” och ”Wu Assassins”, till exempel).
”Warrior” är perfekt underhållning i att den alltid levererar underhållande saker men också har verkshöjden och dialogen för att kännas som en serie som vill mer. Den gör det så tydligt vad ”Carnival Row” (som trots annan genre har påtagliga likheter) inte rodde iland med på samma säkra vis. Den blir inte bara en serie man bestämmer sig för att gilla utan en serie som det är lätt att gilla. Bland likheterna finns temat om tolerans, eller helt enkelt grundtanken att alla är människor och vill ungefär samma saker. De bra karaktärerna fattar detta, om än vissa lite sent. Det handlar samtidigt mycket om lojalitet gentemot ’de egna’ och tanken att ’de andra’ är fienden. Att irländarna och de kinesiska immigranterna skulle samarbeta mot ’the man’ finns förstås inte på kartan. De spelas ut mot varandra av de med makten och pengarna.
Men vänta, det är mer. Till exempel alla dessa meningsutbyten som osar av prestige och ironi på samma gång, detta ständiga tema om styrka som ibland måste döljas bakom sammanbiten ödmjukhet. Den orättvisa spelplanen som gör att man förstår hur våldets väg kan synas den enda fungerande. Det ligger mycket arbete bakom det synbart primitiva, precis som i Jonathan Troppers ”Banshee”. Och hur mycket man än gillar fajterna så är det rätt skönt när fienderna lyckas enas ibland. När Leary ensam besöker Chinatown, till exempel.
Och så blir det några tyska nihilister! Fast inte riktigt som i ”Big Lebowski”.
”Warrior” är i skrivande stund på väg från HBO till Netflix, vilket troligen kommer ge serien en chans att möta fler tittare. Törs man rentav hoppas på en fjärde säsong? Det hade inte varit dumt att få lite uppföljning på Penelopes öde.
© Anders Lindahl2024-02-15