Warrior: Säsong 2 (2020)
Andra och sista säsongen, eller uppladdning inför nystart? Underhållande är det i alla fall.
Det finns i skrivande inte mer än två säsonger av fajtingdramat ”Warrior” men den har ändå bokat in en garanterad plats bland guilty pleasures att minnas, bredvid våldsamma och ofta vågade spektakel som ”Spartacus” och ”Banshee”. Och det där med ’guilty’ ska man inte ta för allvarligt på. Visst, de jobbar med sex och våld som självklara ingredienser men här pågår mycket mer, och det finns rentav integritet här. Det handlar både om opportunister och de som tampas med sina samveten. I rättvis kamp hårdingar emellan är ett liv inte mycket värt men andra dödsfall och händelser väger tyngre. Det är gott om bra karaktärer, helt enkelt.
Bland nykomlingarna i säsong två San Francisco med omnejd, finns en ung änka som lägger alla pengar och mycken möda på att rädda kvinnor undan en eländig tillvaro i prostitution. Pennys syster lägger raskt an på irländarnas boss Reilly, som visar en oväntat soft sida utan att hans oförsonliga hat mot kineserna som ’stjäl deras jobb’ minskar det minsta. En pratsam nyanländ ’scrapper’ från Kina vinner de inledningsvis föga välkomnande Ah Sams och Jun juniors förtroende. Den sistnämnde är trött på att jobba i faderns skugga och tycker sig redo att ta över tongen. De andra två kriminella kinesiska brödraskapen av rang har slagit sig samman för att bli en större maktfaktor, men det är knappast gnisselfritt. Apropå Jonathan Troppers nyss nämnda moderna klassiker ”Banshee”, en av de få skådisar jag känner igen därifrån, Hoon Lee, har en fortsatt viktig biroll, levererad med en skön blandning av pondus och sårbarhet.
Liksom i första säsongen blir det ett avsnitt utanför staden, med mysiga westernvibbar parat med klassikern 'den rike mannen anordnar en turnering för de främsta slagskämparna' och en rejäl twist. Vänskapen mellan poliserna Lee och Big Bill får några rejäla törnar. Den förstnämnde dekar ner sig och den sistnämnde tar en del dåliga beslut som till slut får dramatiska konsekvenser. Politik och mord, affärer och attentat. Det händer mycket. Handlingen tål att synas. Men det är stämningen och energin i både kamper och dialoger som håller mig kvar i den här mytologiserade men jordnära versionen av 1800-talets San Francisco.
Alla vändningarna och kamperna bleknar ändå jämfört med näst sista avsnittets totala urladdning, nästan något i stil med Game of Thrones ’The Bells’. Även med förstklassiga fajter och mer Bruce Lee-vinkar än någonsin från Ah Sahm är det först och främst en tung tragedi. Men någon reklamfilm för irländare kan det knappast kallas.
Ah Sahm, den person som kanske allra mest personifierar titeln, är fortsatt en av seriens främsta tillgångar, utmärkt spelad av Andrew Koji. Ibland ser han ut att ha en plan, ibland inget att förlora. Han verkar slåss och improvisera sig genom tillvaron med samma stöddiga attityd som Lucas Hood i ”Banshee”, sammanbiten men mänsklig. Att han vill revanschera sig för första säsongens enda förlustmatch är uppenbart. Frågan är bara om det nödvändigtvis måste vara mot den respektingivande Li Yong. Kanske finns det ett bättre alternativ att mucka gräl med, kanske i sista avsnittet …?
Allra sista? Nja, det finns hopp om mer. Det har kampanjats rätt hårt för en fortsättning och förra året trumpetade faktiskt HBO ut att de tänker ge nytt liv åt den sista serie som Cinemax producerade. Gärna det. Här finns kanske en möjlig closure för somliga, men mer av trådar som behöver följas upp. Inte minst Pennys öde …
© Anders Lindahl2022-03-13