Slow Horses - säsong 3 (2023)
Inte särskilt slöa hästar ständigt i händelsernas centrum
Något av det allra. Finaste och viktigaste, kanske enklast uttryckt. Spionerna som dumpats i en division som motsvarar datorns skräpmapp och inte precis har högsta anseende hos kollegerna. Snarare betraktas de som ett skämt i sin egen bransch. Men, de lyckas ibland där andra inte gör det, med viss bibehållen skicklighet och en hel del tur. Kanske framför allt envishet. Saker går snett, men de lyckas ändå göra en del saker rätt. Och nu är de tillbaka för en tredje sejour.
Cold Open i Istanbul. Ett par som verkar hysa ömma känslor för varandra men där den ene misstänker den andra för att läcka hemliga uppgifter. Spänd stämning uppstår, liksom en jakt genom staden med drastisk upplösning. Varför? Vilka uppgifter? Och var kommer de slöa hästarna in i bilden den här gången?
Naturligtvis kommer vi sedan omgående att återintroduceras för den sagolike slusken Jackson Lamb som satts att sköta verksamheten på Slough House där de undanskuffade underhuggarna i Storbritanniens säkerhetstjänst blivit inhysta. Gary Oldman som den ständigt sarkastiske och i princip vandrande hälsovådan Lamb fortsätter mirakulöst nog leva och verka, en explicit kontraproduktiv livsstil till trots. Nu är han inte den enda att återintroducera. Så det blir en rask runda bland de redan bekanta som fortsätter vara färgstarka karaktärer om än med svagheter som andra kan utnyttja och – nej, de verkar inte helt harmoniska till humöret nu heller. En av dem blir dessutom kidnappad efter ett möte med Anonyma alkoholister. Hur hänger det ihop?
River Cartwright (Jack Lowden), den mest arketypiske representanten i facket ’han som springer omkring på fältet och löser saker i actiontempo’ i Slough-staben får ett till synes omöjligt uppdrag från en gammal vän. Eller, inte alls vän. Snarare nemesis. Men som nu själv tycks ha hamnat i onåd och behöver akut assistans. En mystisk artefakt, en möjlig
MacGuffin på Hitchcockspråk, får en funktion: De Grå Böckerna. Stämmer det att brittiska underrättelsetjänsten gömmer undan en samling skrifter där man går igenom samtliga konspirationsteorier från de senaste 100 åren? I så fall är det något allmänbildande. Eller annars en liten kul konspirationsteori i sig. Någon vill åt dem i alla fall, av oklart syfte som senare uppenbaras. Vi möter även en privat säkerhetsfirma av en typ vi hört talas om jämna mellanrum på senare år, som fått viktiga uppdrag av regeringen. Men är de fullt ut att lita på? Och har de kontroll över sina egna anställda?
Är hemligheten med ”Slow Horses” överlag att de helt enkelt erbjuder alla känslorna på en och samma gång? Eller åtminstone sammantaget under sex händelserika avsnitt i varje omgång. Vi ser dumhet men även heroism; uppgivenhet och inbördes tjafs men även förmågan att samarbeta när livet står på spel. Korruption och maktmissbruk, kallt kalkylerande byråkrater och rena flåbusar med statligt sanktionerade funktioner. Och så de utmobbade som tycks uträknade gång på gång men genom spontan uppfinningsrikedom och okonventionella uppslag lyckas klara sig ur knipan. Den här säsongen kretsar till stor del kring säkerhetstjänstens interna problem och vad de är kapabla till. Inte en helt fördelaktig bild, kan tilläggas.
Säsongsfinalen är den skjutgladaste hittills i seriens än så länge ganska korta historia och fortfarande är det väl så att den allra första säsongen behåller sin plats högst upp på tronen. Men det här fortsätter vara högt över havet och bort emot land över genomsnittet och liksom senast avslutas alltihop med en trailer för just det – nästa säsong. Det finns hopp för världen. Eller åtminstone för TV-dramatiken.
© Johan Lindahl2024-01-19