Billions - säsong 5 (2020)

Ännu en svängig säsong, trots eller tack vare långt sändningsuppehåll i mitten

Närmar vi oss slutet eller början till slutet på sagan? Fiender som blir vänner - eller åtminstone tillfälligt allierade mot gemensamma fiender - för att sedan bli fiender igen. En ond cirkel som ständigt är igång. Men en väldigt underhållande ond cirkel. Som under den här femte säsongen av pandemiskäl delades upp i två omgångar med betydande tidsgap emellan. Med hela omgången avklarad kan det vara svårt att komma ihåg exakt var allting stod när säsongen började. Men den började någonstans.

Bröllop firas. Lagmannen Chuck Rhoades (Paul Giamatti), själv på väg mot skilsmässa, medan hans ofta brutalt beräknande far (Jeffrey DeMunn) gifter om sig med en betydligt yngre men inte konturlös kvinna i storstilad ceremoni där sonen, skarpslipade superåklagaren som stigit i graderna trots egna privatlivsproblem, demonstrerar hur man i ett bröllopstal både lyckas göra alla närvarande nervösa och uppsluppna inom loppet av några minuter. Samtidigt är klipparen Bobby Axelrod (Damian Lewis) och hans lojale vapendragare Wags (David Costabile) ute i vildmarken och tränar personlig utveckling.

Chuck försöker starta om på ny kula och bli en ny man med färre personliga svagheter. Vilket innebär att han måste lita mer på sin samarbetspartner Kate (Condola Rashad) som också varit en stapelvara i serien hela vägen men haft varierande grad av saker att göra i den. Och framför allt varierande grad av förtroende för och lojalitet till Chuck. Samtidigt visar Wendy (Maggie Siff) , Chucks blivande exfru, vad motivationstal till personalen handlar om. Inte bara släta över utan även skälla när det behövs. Och det behövs när personalstyrkan på Axe Capital ser ut som den gör. Några av deras forna värsta konkurrenter har återinlemmats i staben, men hur smidigt går processen? Är återvändarna fortfarande stämplade som förrädare? Och vilka är deras egna innersta motivationer för att vara tillbaka? Inte minst gäller det Taylor (Asia Kate Dillon), underbarnet som gjorde uppror och startade eget men nu av uppenbart blandade skäl är tillbaka i mentorns/motståndarens manege.

I marginalen har serien en förmåga att plocka fram inslag som får en att undra om de finns på riktigt eller är uppfunna i dramatiskt syfte. Kramterapeuter! Eller motsatsen - ett så kallat rage room där folk i karriären som kan betala för sig och behöver avreagera sig kan göra detta, medelst kraftig skadegörelse i ett för ändamålet inrett vardagsrum. Allvarligt talat, varför skulle det inte finnas? Det handlar trots allt om New York City. Axelrod har också blivit en smula avundsjuk. Trots allt finns andra finansklippare på samma nivå som han själv. När de sammanstrålar på sammankomster för de utvalda handlar ett vanligt samtal inte bara om att samtala utan lika mycket om att imponera på varandra och de omgivande i klubben. Nu har han tilldelats en speciell psykbrorsa till ny nemesis, den (åminstone på ytan) mer samlade, balanserade och kanske rentav sympatiske - men troligen lika kallt kalkylerande Michael Prince (flitigt arbetande karaktärsskådespelaren Corey Stoll).

Det handlar som tidigare en hel del om vad finansbranschen egentligen styrs av och hur mycket som handlar om psykologi, personlig intuition och ’känsla för feeling’, kontra kalla hårda processer och algoritmer som räknar ut saker bättre än människor gör. Gör de? Däri tycks konflikter bottna på klipparbolag och golvet där alla undersåtarna till de mäktiga håller till. Även om de är i det här fallet är undersåtar som lever med välståndsmarginaler vida överstigande forna dagars feodalbönder eller livegna landsbygdsinvånare. Här finns absolut en hackordning, samtidigt som många underkastar sig en regelbunden förnedring, ständiga verbala smockor och inser sin plats i hierarkin, där de ändå kan göra sig själva en hacka och i princip dra sig tillbaka när som helst och knappast behöva ta sig ett knäck som en vanlig hederlig knegare.

Serieskaparna låter nu också de tunga tongivarna som Bobby Axelrod formulera sin världsbild mer explicit. Nästan övertydligt kopplas kapitalism och socialdarwinism ihop och presenteras som det som driver världen framåt. Förut har Bobby visat sig kapabel att göra nästan vad som helst för att vara en vinnare. Nu predikar han sitt evangelium lite varstans han kommer åt och med det blir serien tydligare i sin dissekering av det amerikanska samhället i synnerhet, men även kanske världen i stort. Vilka är det som styr och vart leder allt? Och vad innebär föräldraskap enligt folk som de vi möter här? Kanske att vara en förebild och ge stöd till sina efterkommande. Det kan innebära att låta dem göra misstag och ta konsekvenserna, lära dem något slags moralisk ryggrad - eller med alla medel se till att de inte misslyckas. Alla föds inte med samma förutsättningar och det är inte heller meningen, om man får tro vissa av rollfigurerna. Chuck ger sig tillbaka in i universitetsvärlden för att undervisa juridikstuderande. Frågade om hans pedagogik passar i det moderna klassrummet? I det sammanhanget dyker ett bekant ansikte upp som professor, Julia Margulies från ”Cityakuten” och senare ”The Good Wife”.

Mestadels godmodige livsnjutaren Wags återknyter bekantskapen med en del av sina barn. Lite oklart hur många han egentligen har. En dotter har gett sig på striptease som födkrok medan en son blivit härligt frälst. Den smala vägen är inte alls lika härlig i faderns ögon och han brottas med allvarliga känslor av misslyckande som förälder, eller vad det nu i grunden är. Kommer han att upptäcka något nytt, kommer han att förändras eller fortsätta på den inslagna vägen?

I sjunde avsnittet, strax före det längre sändningsuppehållet, nämns coronaviruset under ett meningsutbyte vid ett styrelsemöte. Kommer pandemin sedan på allvar in i handlingen eller undviks den? Jo, den blir mer synlig under den försenade andra säsongshalvleken. Ett eller annat munskydd kan skymtas. Liksom referenser till vacciner, farsotens marknadspåverkan liksom givetvis en dos distansmöten. Vidare syns kreativa former av industrispionage med vissa oväntade allianser som uppkommit på grund av de tjänster som en del personer kan ordna när andra inte kan. Serien brukar bjuda på återkommande inte helt förutsägbara men inte heller helt ologiska tvistar. Den mest chockerande oväntade scenen kanske annars är när Chuck steker en omelett till sig, sin dotter och en besökare under några minuter inför en stillastående kamera, om inte annat bara för att det avviker så markerat från allt annat i serien.

Det är kanske mer än någonsin ett myller av människor. Många ansikten som setts förut i mer eller mindre betydande biroller fortsätter flimra förbi. Egentligen kan man invända att samma intriger vevas om och om igen. Och att den här tematiken behandlas på ett mer fördjupande sätt i ”Succession”, men jag fortsätter gilla vad ”Billions” erbjuder. Om inte annat bara för att få höra en replik som en av karaktärerna möjligen uttalar för första gången i sitt liv:
- Jag har ingen jäkla aning!

© Johan Lindahl
2022-02-19

Originaltitel: Billions - Season 5
USA, 2020
Regi: Lee Tamahori John Dahl m fl
Skapare/show runner: Brian Koppelman David Levien Andrew Ross Sorkin
Med: Paul Giamatti, Damian Lewis, Maggie Siff, David Costabile, Condola Rashad, Asia Kate Dillon, Jeffrey DeMunn, Kelly AuCoin, Corey Stoll, Stephen Kunken, Samantha Mathis, Daniel Breaker, Sarah Stiles, Daniel K. Isaac, Dan Soder, Jade Eshete, Frank Grillo, Julianna Margulies

Genre: Drama, TV-serie

Relaterat: Billions - säsong 1 (2016) Billions - säsong 2 (2017) Billions - säsong 3 (2018) Billions - säsong 4 (2019)

Sök