Billions - säsong 4 (2019)

Wags rules!

Så oförskämt underhållande. Hittills har det bara gått uppåt och framåt, så att närma sig en ny säsong är lite skrämmande i sig. Nu kan det väl bara gå neråt eller plana ut - eller? Kartan har ritats om kraftfullt sedan sist, inte minst på grund av händelseutvecklingen i slutet av säsong tre. Gamla fiender har blivit, om inte vänner, så i alla fall aktörer utan direkt motstridiga intressen. Medan det blivit precis tvärtom på andra håll. Och dialogen fortsätter vara så där överintelligent snabb och smart, oftast exekverad av högbegåvade härskartyper som lyckats i livet men ändå har sina tydliga brister. Inte minst moraliskt.

En akut inledande fråga är hur mycket John Malkovich kommer att ha med handlingen att göra nu. Han introducerades som en rysk investerare med tämligen suspekt bakgrund i slutet av förra säsongen. Suspekt är han i och för sig inte ensam om att vara här, men mannen har en genuint hotfull aura kring sig även när han ler inställsamt. Det här är överhuvudtaget en show med nästintill samvetslösa skojare i stor skala. Hur kan det vara så intressant? Ja, om inte annat så när de sinnrikt murade fasaderna börjar spricka i konturerna. Könsneutrala Taylor Mason (Asia Kate Dillon) börjar bygga upp sin egen firma efter att i brutal besvikelse brutit med forne mentorn Bobby Axelrod på Axe Capital. Nu försöker de aktivt motarbeta varandra, kanske David mot Goliat, men om Taylor & Co är David har de i alla fall just den moraliskt synnerligen ambivalente ryske miljardären Grigor Andolov (Malkovich) i ryggen. Så mycket man nu verkligen kan lita på hans intentioner. Och så mycket kan sägas att han inte kommer att vara den mest avgörande spelaren på brädet den här säsongen.

Gamle överåklagaren Chuck Rhoades (Paul Giamatti) hamnade på kälkbacken i slutet av förra säsongen, utmanövrerad av högre makter och kollegor som slutat lita på honom. Nu startar han om på ny privat kula, parallellt med sikte på än större makt än tidigare genom att gå den politiska vägen. Och Bobby Axelrod (Damian Lewis), storspekulanten som tidigare var dödsfiende till Chuck (trots det faktum att den senares fru Wendy arbetar på Axe Capital, i en av de där små twistarna som kan verka krystade men som serien fått att verka helt naturliga) har som vanligt siktet inställt på att tjäna mer och mer och mer. Men nu är alltså inte Chuck hans huvudmotståndare. De två har i alla fall tillfälligt grävt ner sina ömsesidiga stridsyxor och samarbetar i viss utsträckning. Båda har andra fiender att bekämpa. Bryan Connerty (Toby Leonard Moore) på åklagarmyndigheten konspirerar alltmer kraftfullt mot sin forne chef Chuck under överinseende av den cowboykaxige justitieministern Jeffcoat, infernaliskt porträtterad av Clancy Brown. Axelrod inleder en affärsmässig/personlig relation med riskkapitalisten Rebecca (Nina Arianda) men tycks ha svårt att skilja på vad som är affärsmässigt respektive personligt. Vad går han överhuvudtaget igång på emotionellt, mer än monetära transaktioner och konsten att överlista alla konkurrenter?

Hur fungerar kycklingmarknaden? Erkänn att du alltid velat veta! Den omsätter också miljoner och hur man kan göra sig en hacka där är temat för ett avsnitt. Spekulationer gäller överallt, byggda på förutsättningar som antingen är sanna eller uppdiktade, eller i alla fall uppblåsta. Och hur kan man dra nytta av ett tåg som transporterar träck för att utöva utpressning mot en mäktig motståndare? Svaret kommer här. Och Chucks sadomasochistiska böjelser som ruvat i bakgrunden de senaste säsongerna, hamnar nu i högsätet när hans politiska kampanj hotas av besvärande avslöjanden om de mer okonventionella dragen i hans privatliv.

En av de intressanta paradoxerna är hur ofta det hamras in att affärer, politik och beslutsfattande på den här nivån inte ska styras av känslor. Sådana mänskliga svagheter ska man hålla i schack för att bli mer effektiv. Kalla hårda analyser och rationellt tänkande gäller. I teorin. Inte lika mycket i praktiken. De gör det hela tiden. Fattar beslut på grund av uppvällande emotionella reaktioner, nycker och fixa idéer. Ofta det explicita behovet av att antingen imponera på någon - eller att ta hämnd på någon. Föremålen för de motstridiga känslorna skiftar ganska drastiskt i och med vem som för tillfället ser vem som fiende. Och naturligtvis går det inte att skilja på det personliga och det offentliga, privatlivet och politiken eller affärerna. Allt är sammanflätat. Mycket av det mest förtjusande är egentligen förfärande. Njutningen i att se de absolut sämsta sidorna komma fram, inte minst när det handlar om att ge igen. Men det finns även utrymme för oväntade sympatiyttringar och relationsband som byggs upp mot bättre vetande, med tanke på deras egna filosofier. Hur bekymrade ska vi överhuvudtaget vara för att det system som får världsekonomin att gå runt till stor del kontrolleras av individer som de vi ser här? Retorisk fråga. Jag har fortfarande inget riktigt svar.

Förresten, vem är egentligen den genuint charmigaste och motsägelsefullt mänskligaste gestalten i allt detta? Efter fyra säsonger torde svaret stå klart: ’Wags’. Det vill säga Mike Wagner (David Costabile) som är en av Axelrods närmast förtrogna, men ständigt kämpar med sina inre mindrevärdeskomplex och brist på självkontroll när hedonistiska frestelser hägrar. Gång på gång trampar han i fällor på det personliga planet, men lyckas alltid resa sig igen. Den här gången bland annat med hjälp av kramterapi. Jo, bokstavligen.

© Johan Lindahl
2019-08-18

Originaltitel: Billions - Season 4
USA, 2019
Regi: Colin Bucksey Adam Bernstein m fl
Skapare/show runner: Brian Koppelman David Levien Andrew Ross Sorkin
Med: Paul Giamatti, Damian Lewis, Maggie Siff, Asia Kate Dillon, Toby Leonard Moore, David Costabile, Condola Rashad, Jeffrey DeMunn, Kelly AuCoin, Clancy Brown, Terry Kinney, Stephen Kunken, John Malkovich, Nina Arianda, Samantha Mathis

Genre: Drama, TV-serie

Relaterat: Billions - säsong 1 (2016) Billions - säsong 2 (2017) Billions - säsong 3 (2018)

Sök