Exodus – Brända av solen 2 (2010)
Ojämn men inte ointressant
Ok, häng med nu. Det här handlar om del ett av del två. Alltså den första halvan av den senkomna uppföljaren till ”Brända av solen”. Den första delen av denna uppföljare heter ”Exodus”. Del två av del två heter ”Citadel” och kommer säkert bli ämne för en ännu mer senkommen recension vad det lider.
Det andra man kan nämna direkt är att filmen varken blev någon kritiker- eller tittargunstling, men jag misstänker ändå att jag har sett den bättre hälften. Att uppföljaren till en internationellt hyllad, historisk dramafilm som koncentrerade sin handling till en enda dag tar formen av kolossalt dyrt spektakel vars handling spänner över flera år är förstås nästan en provokation och den blev också allmänt dissad. Men, intressant nog, av ganska olika skäl beroende på varifrån disset kom.
Så till recensionen då:
Filmen inleds med det musikaliska temat från Nikita Mikhalkovs starka guldpalmsvinnare från 1994 och de viktigaste skådespelarna syns i förtexterna. Hur går det sistnämnda ens ihop, undrar vän av den tragiska föregångaren. Jo, med hjälp av lite kreativ frihet. Tja, varför inte göra en "Dallas" och återuppliva en populär karaktär, särskilt som det är både intressant och någorlunda trovärdigt att skicka en omtyckt general till fånglägren under Stalins paranoida terrorvälde? Det är i alla fall inte filmens största brott.
Scenen där Stalin pratar om smörgåsar med en alltså synnerligen levande Kotov (huvudpersonen i "Brända av solen") i ett drömskt och idylliskt sommarsceneri är en oväntad och ganska intressant start. Efter ett brutalt uppvaknande ur denna surrealistiska dröm inser vi att Kotov "bara" hamnat i ett Gulag, inte avrättats som eftertexterna till "Brända av solen" påstod. Bra mår han dock inte. Det är en kaotisk och livfull start med slagkraftiga inslag, där vi och fångarna får veta att tyskarna just har anfallit. I tumultet som uppstår rymmer Kotov.
Plötsligt är det 1943 och Stalin och hans ökände kumpan Berija kallar in en viss Arsentiev, känd från förra filmen och åter spelad av Oleg Mensjikov. Stalin har fått nys om att Kotov inte är död och att Arsentiev känner honom sedan gammalt. Arsentiev, en högt uppsatt och för många skrämmande figur, är alltså inte heller död, oavsett vad förra filmen ledde oss att tro. Den ene odöde ska söka upp den andre. Vi får också veta att Kotovs rara dotter Nadia alltjämt är stolt lojal mot sin av partiet fördömde far. Hon behöver faktiskt inte återupplivas, utan verkar istället ha drabbats av tidigt åldrande eftersom hon här är orimligt gammal. Stämningarna i Stalin-tidens Sovjet, då blodsband förväntades undertrumfa kärleken till staten, får sig dock tydliga kängor i relativt intressanta scener.
Det hoppas sedan mellan 1941, 1942 och 1943, mellan Kotovs och dotterns respektive vedermödor och Arsentievs efterforskningar, som kastar ljus på de förra. Intressant och påkostat är det ganska ofta, som i en tidig masscen på en bro som ska sprängas under pågående evakuering. Det händer massvis och bjuds på ambitiöst iscensatta absurditeter med inslag av mörk humor. Mycket krut läggs på en dramatisk scen med tyska plan och en evakueringsbåt där fienden porträtteras på ett otippat mänskligt vis, även om utfallet blir blodigt. Det måste medges att det är snyggt. Alltså inte på det där dumsnygga, bruckheimiga sättet som senaste "Stalingrad" utan helt enkelt väl filmat. Det är stämningsfullt och ofta kraftfullt berättat.
Tungfotat och övertydligt är det också ganska ofta. Och scenerna är lite för långa i gemen. Men kalkonfaktorn letar jag förgäves efter. Vid den röriga fronten skildras kriget utan skönmålning eller den spänniga heroism jag befarat. Kontrasten mellan slitna veteraner och nyanlända elittrupper som vid ett tillfälle anländer till fronten är komisk, cynismen träffande.
– Alla är minst 183 cm långa, stoltserar befälet.
- Nu måste vi gräva djupare skyttevärn! blir reaktionen.
Bland de nämnda veteranerna finns Kotov och ett gäng desertörer (eller kanske "desertörer") som fått en sista chans att tjäna Röda armén. Lång väntan följd av stridsvagnar ur dimman och blodiga bevis på krigets och de högtflygande ordens meningslöshet, inte heller detta oävet gjort. Vari ligger det omvittnat usla, envisas jag med att undra? Det är inte ens en nyrysk upprättelse av Stalin, som snarare gås rätt hårt åt. I Nadjas historia ingår en kusligt berättad episod med tre tyskar (som kanske speglar de tre planen vi sett tidigare) och en grupp romer i en liten bondby. Illdåd begås men alla är inte med på noterna, är temat. Den kollektiva bestraffning som avrundar lämnar dock inte mycket plats för tysksympatier.
Vad tusan, jag gillar till och med scenen i den övergivna kyrkan där Kotov har en aha-upplevelse strax innan byggnaden under dramatiska former demoleras, vilket lustigt nog räddar hans liv. Avlämningen inför "Citadel", där en påfallande samlad Nadja gör sitt bästa för att lappa ihop en mycket allvarligt skadad yngling, är sorglig och lite vågad och rätt fin. Det känns som om Nikita Mikhalkov samlat ihop en bunt små och stora historier från kriget och byggt sin film kring det. Resultatet är under inga omständigheter tråkigt.
Att "Brända av solen 2" allmänt ogillades vid premiären har som sagt delvis skilda skäl. Från ryskt håll väckte, om jag förstått saken rätt, den kritiska skildringen av Sovjets ledare och stridsberedskap agg (vilket alltså kan ses som något positivt). Det finns absurda, nästan hellerska inslag i krigsskildringen som i mina ögon höjer den över de överspända hjälteskildringar Ryssland har specialiserat sig på under senare år. I väst har snarare den ortodoxa kristendom som är ett relativt tydligt tema stuckit i ögonen på ett rent ideologiskt plan. Det har också hävdats att den är patriotiskt ohistorisk. Betydligt mindre, hävdar jag alltså, än mycket annat jag sett. Som person är regissör Mikhalkov starkt polariserande med ryskpatriotiska drag och en hel del diskutabla ställningstaganden, bland annat gällande krigen i forna Jugoslavien, så det är inte lätt att skilja mannen från verket och desto lättare att läsa in saker i filmerna som man kanske inte hade tolkat lika säkert annars.
Sedan har filmen förstås brister man kan enas kring. Skådespeleriet är inte alltid subtilt. Greppet med att skriva om förra filmen retroaktivt ("retconning") så att den nya ska gå att göra är nog svårsmält för alla som "gillade ettan", vilket var ganska många. Det är intressant, dock, hur de i ganska effektiva flashbacks återanvänder valda scener från "Brända av solen" rakt av.
Jag skulle ändå påstå att "Exodus" har mer av intresse än ett dåligt medelbetyg från "hela världen" låter antyda och sätter åtminstone en trea i betyg.
(Sedan kom ”Citadel”, alltså ”Brända av solen 2, del två”, en ännu mer utskälld och ekonomiskt olönsam historia, men den ger jag mig i kast med en annan dag.)
© Anders Lindahl
2021-06-10
Originaltitel: Utomlyonnye solntsem 2: Predstoyanie - Exodus
Ryssland, 2010
Regi: Nikita Michalkov
Med: Nikita Michalkov, Oleg Mensjikov, Nadezjda Michalkova, Michail Olegovitj Jefremov, Vladimir Adolfovitj Ilyin
Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2021
Relaterat: Brända av solen (1994)
Ingår i följande teman
