Brända av solen (1994)
Hålla god min i elakt spel
Kamrat Kotov är en legend, med stilig mustasch och allt. När en militärövning med stridsvagn hotar ödelägga byns åkrar lämnar han motvilligt familjeidyllen på sin lediga dag och reder ut situationen med charm och pondus i lika mått. Att han är före detta general och hjälte från inbördeskriget hjälper förstås till.
Han, frun och bedårande dottern Nadia bor tillsammans med ett mindre galleri släktingar i ett härligt hus på landet. Plus en känslig husa som också behandlas som en del av familjen. Hur de alla hänger ihop är inte omedelbart uppenbart. De är hur som helst gladlynta människor i gemen och livet är helskönt. Den sommarkvittrande avkroken är full av udda figurer som sprungna ur en munter italiensk krönika där någon romantiserar sin barndom. En stackars budbärare åker i återkommande scener runt och letar efter Zagorienka eller kanske Zagorianka. Humorn är dock inte krampframkallande rolig, även om musikaliske Mitias storstilade entré som låtsasblind kuf är ganska ambitiös.
I den något mystifierande prologen, där nämnde Mitia - här suicidal och obalanserad - står i centrum, kan vi dock ana att det är en tragedi i vardande vi bevittnar. Orosmoln kan skönjas på horisonten redan tidigt den dag under vilken filmen utspelar sig. Tidningen berättar om utrensningar på politiska grunder. Det är Stalins tid, före kriget. Pionjärtrupperna, Sovjetunionens motsvarighet till Hitler jugend, badar med militärisk disciplin när vanligt folk bara dras till floden för att nyttja ledigheten. Propagandan finns överallt, även en ledig dag i solen. Det civila försvaret passar på att störa i friden med en övning inför en gasattack, det stora spöket efter första världskriget innan det andra lärde folk att det fanns ännu värre saker.
På ett mer personligt plan pågår annat. Den ständigt, nästan suspekt leende och skämtsamme gästen Mitia och Maroussia, Kotovs hustru, har en del i det förflutna som han är mer pepp än hon på att ta upp. Kotov, eller Sergei Petrovich som han kallas för det mesta, är, inser man, kanske den egentliga främlingen. Alla de andra, inklusive besökaren, har ett gemensamt förflutet. Kotov å sin sida berättar under en idyllisk båttur för dottern hur bra det kommer bli i framtiden. De bygger Sovjetunionen, se. Man anar oråd.
Det är en film där våglängd gör all skillnad i världen. En viss historisk förkunskap också. Manuset är inte byggt för att diskret inviga tittaren i alla frågor som dryftas, med risk för att somliga samtal framstår som utfyllnad snarare än tungt betydelsebärande. Gilla't eller dra, liksom. Men kan man gilla ett förrädiskt lättjefullt kammarspel mot en historisk och politisk fond kan det vara en god idé att dröja kvar.
För det kommer förstås ta en bitter vändning, kantad av oväntade och minnesvärda scener. Som den med herrarna i bilen som äter sin matsäck medan de konverserar med ett aningslöst barn. Eller den med fotbollsmatchen och den korta konfrontationen medan två män hämtar en bortsparkad boll. En bilresa mot slutet med oväntade händelser längs vägen adderar ytterligare dignitet och tyngd.
Som starkast påminner "Brända av solen" om "Livet är underbart", när någon låtsas som om allt är bra när allt är raka motsatsen. Och även om den är på ytan politisk så är det kanske som svartsjukedriven tragedi den främst ska ses. Tunga och sevärda grejer, hur som helst, med många slående bilder.
EPILOG
Inhemske ikonen Nikita Michalkov regisserade och spelade Kotov, med Grand Prix i Cannes och Oscar för bästa utländska film som lön för mödan. Han har gjort två senkommna uppföljare (eller en, jättelång, uppföljare beroende på hur man ser det). De är lika universellt avfärdade som första filmen är hyllad och Michalkov är numera känd som en regimtrogen Putinvän av stora mått. Så kan det gå.
© Anders Lindahl
2016-03-08
Originaltitel: Utomlyonnye solntsem
Ryssland / Frankrike, 1994
Regi: Nikita Michalkov
Med: Oleg Mensjikov, Nikita Michalkov, Ingeborga Dapkunaite, Nadezhda Michalkova
Genre: Drama, Historia, Politik
