Stalingrad (2013)

Ståtlig och usel

Vänta nu ... Finns det inte en redan en krigsfilm vid namn "Stalingrad", med Thomas Kretschmann uti? Jo, det gör det. Men det saknades visst en ryskproducerad, med allt vad det numera innebär.

I maffiga Michael Bayiga bilder leds vi något oväntat till Japan för den obligatoriska prologen i modern tid. Här har tsunamin just slagit till och en tysk flicka halvt begravd under rasmassorna får via komradio höra filmens handling som tröst och tidsfördriv i väntan på hjälp. Räddningsarbetaren som berättar väcker intresse och tvivel genom att påstå att han har fem fäder.

Lite konstig ingång? Jo, kanske ...

Sedan åker vi i tid och rum till den härjade, rökhöljda skådeplatsen för själva filmen. Stalingrad, ja. En långdragen men viktig vändpunkt i en stad förvandlad till ruiner. Potentiellt bildvänligt men inte helt lätt att göra berättelse av som helhet. Det brukar istället bli små hörn av Stalingrad vi ser på duken. I "Enemy at the Gates" fokuserade de på en krypskyttsduell och kärlekstriangel, i den tyska filmen från 1993 är det en liten grupp soldater vi följer. Här då, när Fedor Bondarchuk - känd för "9:e legionen" - tar sig an temat?

Ja, vi börjar i slutstriden, känns det som. Förutom att det är 1942 och så tidigt i matchen att tyskarna fortfarande har övertaget. Tung musik, sotsvärtade ståtliga scener med eld som enda färgklick, den oumbärlige Kretschmann som tysk officer, en rysk räd som leder till en svårtydd händelsekedja utan synbar kausalitet och grejer som händer för att det kan bli häftiga bilder av det (exempelvis en hord av ryska soldater som envetet anfaller, trots att de brinner allihop) allt i den nya ryska krigsfilmens pompösa och ihåliga tonfall. "Ni ska nog få se att vi också kan!"

Det är snyggt men dåligt berättat, tondövt och nervöst. Berättarrösten får hux flux mycket att göra och musiken blir känslosam när vi ska landa i en grundsituation, men vad hjälper plötslig pedagogik när det känns som om scenerna ligger i fel ordning. Situationen för huvuddramat är att en strategiskt viktig byggnad (nära den där berömda fontänen) ska hållas av ett gäng ryska soldater av olika snitt och en rysk tjej som har stannat kvar i huset. Våra hjältar har dock skissats fram med ett par lösryckta repliker som inte säger någonting om vilka de är. Som sämsta tänkbara kompensation fyller de sedermera på med korta biografier via berättarröst. Som för övrigt tillhör flickans (blivande) son.

Kretschmanns närmast ointresserade officer får uppdraget från tyska sidan att ta byggnaden. Han får också i mötet med en ryska som liknar hans döda fru visa lite mänskliga sidor och i alla fall ibland påminna om att han är en solid skådis.

'Det börjar med slutstriden', nämnde jag. Och så fortsätter det. En utstuderad skändlighet från tyskt håll föranleder en heroisk slutscen till, denna långt innan halvtid, där actionestetiken plötsligt hämtats från "Spartacus", med hastighetsbyten och allt. Har jag någonsin sett en film som jobbar så hårt på att göra sig omöjlig att ta på allvar? "Snapphanar", tänker jag matt. "Red Dawn". Och, lämpligt nog, "Leningrad". Samma känsla av att filmen är gjord av barn som vill imponera på sina klasskompisar. "Fortress of War" känns riktigt övertygande i jämförelse. Scenerna saknar oftast en uppbyggnad som sätter dem i ett emotionellt och logiskt sammanhang, men man får känslan av att man förväntas bli oerhört engagerad ändå. Jag har nog vid något tillfälle berömt filmskapare för att de behandlat varje scen som om den vore filmens viktigaste. Applicerat på helt fel sätt kan dock det tillvägagångssättet resultera i filmer som "Stalingrad", där stilgreppen och musiken förväntas göra manusets och skådespelarnas jobb.

Det berättas på vägen tunga historier som kan vara hämtade rakt ur krigets verklighet, men avsikten känns tvivelaktig och i sammanhanget känns det opportunt - desperata försök att ge dignitet åt senkommen propaganda. Och, nej, det är inte allergi mot propaganderandet som förblindar mig för filmens kvaliteter; den sysslar helt enkelt inte med kvalitet, annat än rent visuellt.

Lustigt, eller tragiskt, nog händer det också ibland att filmen nästan fungerar. Faktum är att runt halvtid så avmattas uselheten något, på det där förrädiska viset där man inte vet om man bara sänkt sina krav. Katya skjuter en vattenhämtande tysk i en scen med vissa poänger och Kretschmann hamnar på onåd. Och snyggt är det alltså hela tiden – när de undviker att leka för mycket med hastigheten.

Den löpande gåtan är inte vem som ska överleva utan vem som kommer göra Katya med barn. Svaret anländer till slut med filmens patenterade brist på narrativ logik.

Långdragen slutstrid vidtar, med paus för födelsedagsfirande bland ruinerna. Om man lyckas glömma vägen dit kan man nästan få för sig att filmen inte är helt kass ändå. Man kan nästan få för sig att man sett en hyfsad, komprimerad krigstragedi. Som råkar utspela sig i Stalingrad, så att filmen kan heta så.

Men den förlåtande känslan beror bara på invänjning och tittarens välvilja. "Stalingrad" är usel.

© Anders Lindahl
2014-11-11

Originaltitel: Stalingrad
Ryssland, 2013
Regi: Fedor Bondarchuk
Med: Mariya Smolnikova, Thomas Kretschmann, Sergey Bondarchuk, Dmitriy Lysenkov, Andrey Smolyakov, Aleksey Barabash, Oleg Volku, m.fl.

Genre: Action, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2014

Relaterat: Leningrad (2009) Stalingrad (1993)

Ingår i följande teman

Sök