Stalingrad (1993)
Krig är hemskt
Hitler har bestämt sig, Stalingrad får inte överges. Inte ens för en välbehövlig omgruppering och senare återkomst på pigga ben - segra eller dö. Misstaget var lika avgörande som välkommet, utan det hade kanske mycket gått annorlunda och även om kalla kriget och Europas delning inte var en optimal lösning så hade ju alternativet kunnat se ännu värre ut. Så Stalingrad har en nästan mytisk klang i Andra världskrigets historia.
Men "Stalingrad" är inte en övergripande skildring av det utdragna kriget om nuvarande Volgograd, utan handlar som så många krigsfilmer om en begränsad skara män med ett begränsat perspektiv på kriget. Det är dock inte så att den hade kunnat utspela sig var som helst. Det var här det vände, där motståndet och krigets helvete blev för mycket till och med för en armé som fått veta att den inte kunde besegras, och filmen arbetar duktigt på att framställa krigsskådeplatsen som nästan ett slags inferno, ett stålbad som inte stärkte utan knäckte.
För kontrastens skull börjar filmen i soliga Italien där löjtnant von Witzland (en ung Thomas Kretschmann) och hans pluton chillar och vilar på lagrarna från Afrikadusterna. Men snart nog skickas de till ryska fronten. De anländer på sommaren, åkandes tåg över vidsträckta fält som kanske ger pratet om Lebensraum en nästan kuslig klang.
Ganska direkt kastas de in i bataljen, jagandes och flyendes genom utbombade ruiner och tunnlar. Ett förbjudet men förståeligt försök till fångutbyte går åt pipan när en stridslysten soldat får den ljusa idén att börja skjuta mitt under den korta vapenvilan.
En timme in och ett stort misstag senare är det isande vinter och en handfull av de relativt sympatiska soldaterna är på onåd. Och sedan blir det mestadels bara värre. Förfrysta fötter, omänskliga överordnade och order som trotsar de principer soldaterna ändå har spär på känslan av att det här med krig kanske inte var så himla ballt ändå. Alltmer desillusionerade fokuserar männen mindre och mindre på seger och mer och mer på att kanske eventuellt komma levande därifrån. Desperationen leder till bland annat en stark scen där några av dem bestämmer sig för att desertera med det sista planet därifrån. Det välsorterade skyddsrum de slutligen hamnar i är plats för filmens kanske mest minnesvärda scener.
"Stalingrad" är inte ett perfekt stycke filmkonst men känns onekligen som något mer än ett slaviskt följande av krigsmanusreglerna. Slutet består av en serie tillspetsade situationer varav max hälften är standard. Det finns en dignifierad uppgivenhet över hela filmen, från Enjott Schneiders nästan asiatiskt klingande musik till de specifika exemplen på stridandets poänglöshet och slutet är totalt i linje med den historia man vill berätta.
Att försöka få tittaren att känna lite sympati för, eller åtminstone medlidande med, några av Tredje rikets soldater utan att någonsin ursäkta Nazisternas brott är Vilsmaiers djärva ambition, men han är inte först ut på plan. "Das Boot" är äldre, starkare och bättre. "Stalingrad" är 'bara' en sevärd film i samma anda.
© Anders Lindahl2008-11-14