The Mandalorian: Säsong 1 (2019)
"This is the way"
Om jag säger att detta är live action för de som gillade ”Star Wars Rebels” så är det menat som en rekommendation. Jag gillade verkligen ”Star Wars Rebels”. Jag gillar när de berättar om dittills okända karaktärer i det här universat, vinddrivna existenser kanske inte ens viktiga för de stora skeendena.
”Är det sant att ni aldrig tar av hjälmen!” undrar en pratsam snubbe som i seriens början blir fångad av den tystlåtne prisjägaren och det är inte utan att man undrar om vi någonsin kommer få se Pedro Pascals knappast billiga nuna. Han är en mandalorian, om du undrar, av samma sort och stass som den osannolika kultkaraktären Boba Fett i de tidiga filmerna. Han fångar rymlingar över hela galaxen, fryser in dem i karbonitblock och levererar dem mot en summa. Tiden är strax efter imperiets fall och galaxens utkanter fortfarande lagom laglösa.
Werner Herzog med övervintrade stormtrupper som hejdukar lejer honom i första avsnittet för ett extra lukrativt specialjobb. Samma avsnitt avslutas på klassisk mark, Tatooine, med att en redan ikonisk karaktär presenteras. En 50-årig bebis. ”Folk åldras olika”, som droiden säger. Det kommer kanske inte som en jättechock om jag säger att prisjägarens kommer ha vissa problem med att lämna över sitt bedårande byte till vad som alldeles uppenbart är en grym och skurkaktig uppdragsgivare, särskilt som nämnda byte ibland hjälper till, med krafter som ”Mando” inte förstår.
Många har påmints om ”Lone Wolf and Cub” (eller den dubbade versionen ”Shogun Assassin”), och slutscenen i John Woos "Hard-boiled" bör väl också nämnas. ”Firefly” är en annan, mer självklar, referens. Den skönaste sortens rymdeskapism, där tekniken ofta gnisslar och knakar och miljöerna ofta är oansenliga men där hela universum ligger för ens fötter om man har lite handlingskraft. Där dina val avgör vem du är och den buttraste typ utan större åthävor kan ta på sig en annan roll än den krasse överlevaren, när omständigheterna kräver det. Utöver Pascal och Herzog har Nick Nolte (lätt igenkännlig när man väl känner igen honom), Carl Weathers (Apollo Creed i Rocky-filmerna) och MMA-stjärnan Gina Carano större roller. Det är en rolig blandning.
I ett "Sju samurajerna"-artat avsnitt (regisserat av Bryce Dallas Howard, som tydligen vill gå farsans fotspår) stärks temat om en ensling som vill ta ansvar för livet som anförtrotts honom men är inställd på att gå sin egen väg när han med gott samvete kan. Längs vägen anas också i brottstycken mandalorernas kodex och kultur. Mot säsongsfinalen samlas bekantskaper från tidiga avsnitt i ett snyggt ihopknytande. Här går Taika Waititi från droid-röst till regissör och sätter sin omisskännliga prägel på det hela, bland annat i en rolig scen med ett par tjafsande imperiesoldater.
”The Mandalorian” är bra. Den är blodfattig (trots det höga manfallet), klyschig och utomordentligt mysig. Den är sammanhållen och stilsäker, med underbara bilder i eftertexterna. Ludwig Göranssons musik är utmärkt (tänk Morricone möter Goblin). Det är inte det att det är så himla genialiskt. Det är att det känns så rätt. Saker får ta sin tid. Man får stanna i de olika miljöerna, men utan att det blir så segt att man somnar. Och bebisen är verkligen supergullig, särskilt när han (hen?) envisas med att försöka styra rymdskeppet.
© Anders Lindahl
2020-12-27
Originaltitel: The Mandalorian: Season 1
USA, 2019
Skapare/show runner: Jon Favreau
Med: Pedro Pascal, Carl Weathers, Gina Carano, Werner Herzog, Carl Weathers, Nick Nolte, Taika Waititi
Genre: Action, Äventyr, Fantasy, Sci-fi
Teman: Star Wars
Relaterat: Firefly: säsong 1 (2001) Lone Wolf and Cub: Sword of Vengeance (1972)
Ingår i följande teman
