The Trip to Greece (2020)
”Sjunger du temat till Grease för att vi är i Grekland?”
Michael Winterbottoms osannolika prat- och resesvit kan nu, likt ”Liftarens guide” ett tag, titulera sig en trilogi i fyra delar.
Men någon kvintett verkar det inte bli. ”The Final Course”, lyder undertiteln. För min del hade de gärna fått beta av hela världen, eller åtminstone Europa. Ibland - ganska ofta, faktiskt - finns det nämligen inget jag hellre ser än herrarna Rob Brydon och Steve Coogan som åker runt och äter i mysiga miljöer och imiterar kända personer. Och förstör eller förgyller alla de andra gästernas middag. Men ok, om det här är den sista så är det en värdig final. Det är också en perfekt film att göra tidigt tillgänglig som hemmabio i en tid när vanlig bio (och resande) pausats.
Trean, förlagd till Spanien, slutade med att ... ok, jag kanske inte ska spoila för den som först nu upptäcker dessa filmer. Men det gick tydligen bra, i alla fall, för nu bär det av till Grekland, med mera. En resa i Odysseus fotspår ska det bli, från Troja i Turkiet (där en gigantisk häststaty minner om den kända listen och ger turister ett roligt fototillfälle) till Itaka, via diverse mer eller mindre välkända platser. Med kortföredrag om Alexander den store och Aristoteles, ur minnet eller från någon för resan införskaffad bok. Brydon mässar som seden bjuder sina klokskaper på Anthony Hopkins-manér. Anrättningen kryddas av ofta anmärkningsvärt melankolisk musik (både Philip Glass och Michael Nyman!) som tillsammans med några tyngre inslag ger en viss dignitet åt det högklassiga tramset och det sarkastiska prestigeduellerandet.
En bekant visar dem ett flyktingläger och Coogans son ger honom återkommande rapporter om skådisens sjuke far, vilket leder till svartvita drömscener med Bergman-känsla. Men det hindrar dem inte från sina nästan farligt roliga parodier över matborden eller i bilen. Ray Winstone som Henrik VIII. Mick Jagger på ett äldreboende och Keith Richards skratt. Det är astma-attacks-roligt, som min fru åter noterar.
Brydon sjunger fint men Coogans sångscen tar priset. Brydon som gör sin ”lilla gubbe i en liten låda” och Coogan som imiterar att bli dubbad i osynk. Det ständiga gnabbandet mellan den Bafta-vinnande Skådespelaren och den enkle underhållaren, så som Coogan ser på det i alla fall. Det är något av en best-of, men där man garvar ännu mer åt det bekanta. Ingen Michael Caine, dock.
Allvaret tar över alltmer mot slutet. Men det är inte ett hånfullt allvar, om du förstår vad jag menar. Inte ett mästrande, fingerhöttande allvar utan ett finstämt men mänskligt allvar som faktiskt lämnar av med en bättre känsla än trean. Det är ett bra sätt att runda av på.
Men ändå... sista måltiden? Verkligen? De har ju inte ens varit i Frankrike än ...
© Anders Lindahl
2020-06-25
Originaltitel: The Trip to Greece
2020
Regi: Michael Winterbottom
Med: Rob Brydon, Steve Coogan
Genre: Komedi
Svensk biopremiär: 2020-05-22
Relaterat: The Trip to Italy (2014) The Trip to Spain (2017)
