The Trip to Italy (2014)
Mer av samma, i Italien. Gott så.
De blir, något förvånade, ombedda att göra en resa till: komikern och imitatören Robert Brydon och skådespelaren Steve Coogan. Under sin bilresa mellan olika finrestauranger i Storbritannien (med Rob inkallad i hast) hann de diskutera allvarliga ting och frammana krampattacker med sina imitationer av allsköns berömdheter, inte minst Michael Caine.
"The Trip to Italy", tillgänglig som både tv-serie och långfilm, är precis vad det låter som, och det uppskattas. Bilturer genom vackra italienska landskap i Byrons och Shelleys fotspår, Alanis Morissette i stereon, dyra middagar, ett kärvt men kärvänligt gnabbande om den enes föredettingskap och den andres brist på sann berömmelse* och en massa imitationer. Minst ett par gånger i varje avsnitt uppnås garv av den närmast smärtsamma typen.
Hur mycket som är improviserat respektive styrt av mångsidige regissören Michael Winterbottom vill jag inte ens veta. Det är fantastiskt underhållande att se, gott så. En viss dramatik infogas i form av Brydons synnerligen odramatiskt presenterade otrohetsaffär. Den ligger och pyr där som ett störningsmoment, inte minst hur lätt han verkar ta på det. Säkerligen inte oavsiktligt, lite i samma anda som besöket i Pompeji används mer åt skämt än åt allvar. Tittaren infogar lydigt allvaret istället.
Men roligt är det främst. Se och njut. Men börja med "The Trip" om du inte sett den.
* En spontanenkät bland kollegorna visar att 'alla' vet vem den 'okände' Brydon är. Tydligen tittar jag för lite på BBC och/eller har bott för lite i England.
© Anders Lindahl2016-04-24