Ring (1998)
Smittsamt skrämmande om videobandskopiering
Nej, det här är inte en japansk variant av serien om den lilla pingvinen Pingu. Kanske kan man beskriva den som en variant på temat "moderna myter visar sig vara mer sanna än vad som är hälsosamt för de inblandade".
Jag fick av någon anledning en bild av den här filmen som "väldigt konstig". Jag föreställde mig en upplevelse som fick "Eraserhead" att framstå som "Jönssonligan" vid jämförelse, en bisarr värld av bilder och ljud som sakta skulle göra en nästan galen. Så konstig är den nu inte. Den kunde nästan ha gjorts i Hollywood (vilket nu också skett), men med en känsla för det bisarrt otäcka som inte många i väst besitter (David Lynch är väl ett av få undantag).
Det närmaste jag sett är dock från just Hollywood, nämligen Bernard Roses "Candyman", en lite bortglömd men faktiskt riktigt bra skräckfilm löst baserad på en Clive Barker-novell. Även där forskar en ung kvinna i den sortens skrämmande legender som kan florera på skolor. Legender som resulterar i en slags utmaning. Törs du ...? Törs du gå uppför trappan i det övergivna, ensliga huset och titta in i rummet där det där hemska hände? Törs du titta in spegeln och säga Candyman fem gånger (jag har aldrig vågat). Törs du titta på videobandet fast du vet att om telefonen sedan ringer så kan du få höra en främmande röst som bekräftar att du ska dö inom en vecka? Saker man gör utan någon som helst anledning förutom att folk säger att det är farligt.
Ring törs vara allvarlig. Det är därför den är otäck. Faktiskt väldigt otäck ibland.
Fyra ungdomar har dött inom loppet av ganska kort tid. Ensamstående modern och journalisten Asakawa - moster till en av de omkomna - börjar nysta lite,och eftersom hon nyss har intervjuat en hoper unga tjejer om en märklig legend om ett cirkulerande videoband kan hon börja lägga ett och ett samman. När hon på ett begåvat infall lyckas leta rätt på det faktiska bandet kan man ju inte låta bli att undra varför hon känner att hon måste titta på det. Men tittar gör hon. Sedan ringer telefonen.
Man kan tycka att hon, och exmaken Ryuji som hon blandar in i fallet, inte hanterar problemet på ett vuxet och rationellt sätt. Istället för att försöka avfärda det hela med ett skratt och leva vidare, agerar de utifrån att man faktiskt kommer dö en vecka efter att man sett filmen, som legendengör gällande. Senare framkommer att de också inte är "helt normala", men inte på det sätt du kanske tror. Det är i alla fall därför det blir spännande; för att de tror att de ska dö, för att Asakawa oroar sig över att hennes son ska bli utan mor (i alla fall tills hon får mer att oroa sig för), och försöker nysta vidare i mysteriet med bandet för att häva förbannelsen.
Det blir mer komplicerat. Det kommer förklaringar och de till synes helt obegripliga klippen från videofilmen blir mer och mer relevanta. Det är, faktiskt, fortfarande spännande i detta skede. Tydligen ligger det också en del faktiska (eller åtminstone i tidningar omskrivna) händelser och personer bakom delar av förklaringen, något att forska i den för den nyfikne.
Faktum är att ytterst lite är nytt här. Vi har sett i stort alla delarna förut, åtminstone vi som gillar skräck i både bok- och filmform, men summan av dem är här ovanligt lyckad. "Ring" är inte helt befriad från den där lite krystade känslan som hemsöker även många bra filmer i genren, men den är en utmärkt skräckfilm i ordets rätta bemärkelse. Inledningsscenen är olidlig - jag var nära att stänga av efter några minuter. En scen mot slutet är ett närmast perfekt exempel på spännande skräck. Brunnen, spannarna, stressen, vattnet ... Och hela tiden den där känslan av oro, de små skrämmande händelserna som inte nödvändigtvis ackompanjeras av en tordönslik ljudeffekt.
Den är också mänsklig. Mänsklig på så sätt att folk inte hela tiden beter sig så förbålt genomtänkt eller talar sådär vänligt, samtidigt som det märks att de bryr sig om varandra. Och så vacker den är ibland. En del skräck är smutsig, grå och äcklig hela tiden. Här får vi se en vacker vulkanö och fina skogar, vilket kan kännas skönt som plåster på såren
"Ring" har i vissa stunder en klass och värdighet som känns ljusår från "Scream"-serien eller "Jag vet nog allt vad du hittade på härom nyss"-filmena, och den sträcker in sina trevande skräckfingrar djupare in i hjärnan på en än det mesta i genren. Otäckast i klassen? Nja. Otäck nog? Absolut!
"Fungerar den", kan man lite krasst fråga sig om en skräckfilm, givetvis med betydelsen "blir man rädd". Här kan frågan formuleras "om telefonen hade ringt när du sett klart filmen, hade du då låtit bli att svara?". I mitt fall måste jag säga ja, och inte bara för att klockan då var 3 på natten och ingen vettig människa ringer sådags iallafall ...
REMAKE-FOTNOT
Om den amerikanska remaken förmår förvalta materialet på ett bra sätt känner jag faktiskt inget behov av att ta reda på. Troligen (och efter vad jag hört) är det så att remaken är sämre, samtidigt som den skulle göra det omöjligt eller åtminstone svårt att verkligen uppskatta originalet om man ser det efteråt. Med andra ord, se den här först om du kan.
© Anders Lindahl
2003-02-21
Originaltitel: Ringu
Japan, 1998
Regi: Hideo Nakata
Med: Nanako Matsushima, Miki Nakatani, Hiroyuki Sanada, Yuko Takeuchi, Hitomi Sato, Yoichi Numata, Yutaka Matsushige, Katsumi Muramatsu, Rikiya Otaka, Masako, Daisuke Ban
Genre: Skräck
Relaterat: The Ring (2002) Ring 2 (1999)
