Ring 2 (1999)

Kan nån ge den där tjejen lite hårlotion?

Japansk skräckfilm är verkligen i ropet just nu. Förvisso flera år gamla filmer men ändå. Hideo Nakatas Ring-filmer utgjorde någon form av brytpunkt inom japansk skräckkultur och från att ha varit en genre fylld av gore och blod, på ett visst sätt påminnande om den italienska skräckvågen i slutet av 70-talet med Deodato och Fulci som vägvisare, så har nu Nakatas Ring-trilogi skapat en helt egen genre med riktigt läskiga rullar. Utan överdrivet blod men med en fingertoppskänsla för otäcka stämningar och surrealistiskt bildspråk. Andra japanska skräckfilmer som bara ligger och väntar på de amerikanska remake-producenternas klåfingrar är Nakatas egna "Dark Water", cyberskräckisen "Kaïro" (redan tingad av Wes Craven) och "St. John´s Wort" för att nämna några.

Ring 2 är på många sätt en helt annorlunda film än föregångaren trots att storyn tar vid direkt där första filmen slutar. Vi får nu följa Mai Takano, Ryuji Takayamas assistent (och kanske något mer...) från förra filmen, som börjar nysta efter vad som egentligen hände med Takayama. Givetvis kommer hon - tillsammans med en undersökande journalist - legenden om Sadako och hennes mor på spåren och därmed också den fruktade videon som får en att ta ner skylten en vecka efter man sett den.

Vi får stifta närmare bekantskap med Yoichi, den lilla pojken som drabbades av Sadakos förbannelse i första filmen och som till följd av detta lyckats tilldraga sig krafter likande de som Sadako hade under sin tid på jorden. Nu måste dessa krafter fördrivas och vi som publik ska självklart ha det lite kusligt på vägen.

Och kusligt blir det, om än inte lika kusligt som i första filmen. Ring 2 krånglar nämligen till det för sig med en hel del krumsprång i manus. För det första introduceras massor med nya människor, däribland en läkare och polis som förstör genom att fungera som förklarande element för publiken. Första Ring-filmen var skön just därför att den inte förklarade ett ord mer än den var tvungen att göra - Ring 2 tappar just därför att de förklarande elementen krockar med de halvt surrealistiska elementen som ju ska vara mystiska och ej förklaras.

Helt plötsligt verkar alla också få telepatiska krafter och vi tappar överblicken för de fysiska regler som gäller i filmens diegesis. Detta ger oförutsägbarhet men man tappar också engagemang. Den första filmen gjorde sig själv en tjänst genom att hålla historien förhållandevis enkel och man kan ibland tycka att Nakata kunde gjort det lättare för sig. Men Ring 2 är inte en vanlig skräck-sequel utan tar egna vägar — både i narrativ och bildspråk.

Hur skrajsen blir man då? Nja, den som vill en scen med samma kraft som "den där scenen i ettan som är så jäkla otäck" får fortsätta leta. Den otäcka stämningen är dock ganska konstant, då ettan kunde dippa lite i tempo, och vissa scener klår det mesta jag sett jag sett i skräckfilmsväg från västerlandet. Som helhet känns Ring 2 dock betydligt mer tveksam än ettan. Engagemanget och Sadakos mystik och fräschör börjar falna och den blir helt enkelt en aning för rörig för sitt eget bästa. Du måste ju ändå se den förstås.

© Johan Hultgren
2003-04-08

Originaltitel: Ringu 2
Japan, 1999
Regi: Hideo Nakata
Med: Miki Nakatani, Hitomi Sato, Rikiya Otaka

Genre: Skräck

Relaterat: Ring (1998) The Ring (2002)

Sök