Revenger (2018)
Fånig titel, simpel story, otroliga fajtscener
Gillade du ”The Raid”? Jamendåså. Klicka på Play. Tyckte du att den mest verkade bestå av en serie kamper med lite paus emellan och ansåg att det var en svaghet? Klicka på Inte Play. Det här är inte filmen för dig.
Martial arts-mästare och stuntkoreografer du aldrig hört talas om skapar här scener du knappt trodde var möjliga. Trots att du sett både Jackie Chan och Jet Li på höjden av deras karriär. Precis den här idén har jag förresten haft till en film: ön där förhärdade brottslingar dumpas och där en rättskaffens hårding hamnar. Och bara dominerar. Fast ... det är ju i princip ”Flykten från New York”.
Anyway … femtioplussaren Bruce Khan, halvkänd som stuntman och koreograf om jag googlat rätt, får sitt senkomna genombrott som den nollställde och synnerligen slåsskapable nykomlingen på ön som lite i förbigående och utan märkbar värme hjälper några av dess mindre ondskefulla invånare. Hans sanna mål är hämnd på öns grymme härskare, som förstås åsamkat honom personlig tragedi, och han avpolletterar förstås dennes hejdukar en masse på vägen. Raskt avklarad kanonmat, eller snarare knytnävsmat, varvas med mer värdiga motståndare på väg mot bossfajten. Som verkligen är boss. Formen är enkel, närmast fantasilös, med enstaka och lite vilsna inslag av okomisk comic relief. Det är kamperna vi är där för och de är lika otroliga som relativt realistiska. Små rörelser och virvlande sparkar och slag, ibland med enkla vapen. Det är rått, hårt och välgjort som tusan. Och Khan kickar ass.
”Otroliga?” Ja, om man kan uppskatta sånt. Det kan jag. Jag tycker att konflikter i verkligheten bäst löses med resonemang och respekt men jag är väldigt svag för ambitiösa fajtfilmer och den ensamme hämnarens färd mot sista dusten. Som ”John Wick” och, förstås, Raid-filmerna. Här får forna erors kung fu-filmer och samurajrullar sin värdiga motsvarighet i rena genrefilmer med en väldefinierad publik.
Jag är den publiken. Fyra fajtlystna russin.
© Anders Lindahl2019-03-10