The Raid 2 (2014)

Bäst, del II

Jag, och väldigt många före mig, har sett actionfilmens framtid. Igen. Och den är fortfarande walesisk-indonesisk.

Och den här gången finns det en handling. Vi återser motvillige actionhjälten Rama kort efter den förra filmens urladdning då han ombeds, om det är rätt ord, att gå undercover för att hjälpa till att råda bot på korruptionen. Bara några månader i fängelse ska det bli. Mer vore väl inte rimligt att begära, eftersom han är nybliven far och allt. Ett par år senare är han ute, gissningsvis hyfsat bitter bakom det behärskade minspelet, men då har han i alla fall hunnit förtjäna förtroendet hos sonen till en av de lokala gangsterbossar som slåss om makten. Han hamnar sålunda mitt i smeten, med en makalös lägenhet och ett jobb som slåsskunnig (och ganska kort) muskelman. Och så ska plikter och personliga lojaliteter balanseras mitt i stormens öga. Vi har sett det förr, men aldrig häftigare.

Uppföljaren till sensationella "The Raid" tar sig, med två och en halv timmes speltid, tid att sakta in och bygga spänning, rentav drama, men framför allt tid att slåss. Skjutvapen är det ont om, antingen på grund av striktare vapenlagar i Indonesien eller av rent dramaturgiska skäl, vilket banar vägen för kamper med närkontakt. Ungefär som i "Election"-filmerna där macheter ofta tar eldvapnens roll, men här med en panache och blodig extravagans som gissningsvis får både John Woo och Jackie Chan att applådera, om än med en smått förskräckt min. Och gotta sig åt rollen som troliga inspiratörer, tillsammans med bland andra Johnny To. För att inte riskera att vara otydlig på den punkten vill jag understryka att den här filmen är våldsam på ett sätt som gör den direkt smärtsam att se. Vilket inte är kritik utan en relevant konsumentupplysning. Huruvida det är bättre för exempelvis unga tittare att se actionfilmer där våldet inte har samma synliga konsekvenser låter jag vara osagt ...

Handlingen, som i förra filmen koncentrerades till en enda byggnad, får här bre ut sig. Från dystra fängelser till stiliga salonger, balla klubbar och ensliga gränder. Den äregirige gangstersonen, snuten som tvingas under cover, den vacklande underlydande, de offrabla henchmännen - alla ryms de här. Och alla kan de slåss. Inklusive ett par teckenspråkstalande syskon med hammare och baseballträ. Och bollar. Vi återser rentav Yayan Ruhian ('Mad Dog' i första filmen), här som nerdekad och frånskild lönnmördare med gråstripigt långt hår. Den här gången hamnar han dock inte i klinch med Iko Uwais, alltså den dystre men högst mänsklige polisen och überfajtern Rama.

Ljudarbetet och musiken håller samma höga klass som fotot. Gareth Evans öga för action ligger inte heller filmen i fatet. Att kalla det kraftfullt visuellt berättat vore en komisk underdrift. Evans är uppenbarligen född till det här och behöver uppenbarligen inte större budget än till en lågmäld indiekomedi för att skapa något uppslukande och närmast episkt i actionväg.

Motsvarigheten till brödernas dust mot nämnde Mad Dog i ettan nås här i en utdragen, minimalistiskt storslagen kamp mot Cecep Arif Rahmans namnlöse hejduk, som till slut ser sig nödgad att plocka fram krokknivarna. Syskonen Wachowski bugar och ser sig slutgiltigt besegrade.

"The Raid II" hör till de lätt räknade mästerverksuppföljare som är Bättre Än Ettan. Den är andlöst, ultravåldsamt briljant. Se den, vetja.

© Anders Lindahl
2014-10-12

Originaltitel: The Raid 2: Berandal
Indonesien, 2014
Regi: Gareth Evans
Med: Iko Uwais, Arifin Putra, Tio Pakusadewo, Oka Antara, Alex Abbad, Cecep Arif Rahman, Julie Estelle, Very Tri Yulisman, Yayan Ruhian

Genre: Action
Hemmabio: 2014-08-20

Relaterat: The The Raid - Uppgörelsen (2011)

Sök