Tarzan apmannen (1981)
Kalkonepos med visst kuriosavärde och väldresserade vilda djur
En gång i urminnes tider såg jag den för första gången på TV, utan några direkta förväntningar. Jag kan ju inte gärna ha haft det med tanke på förutsättningarna - eller vad visste jag om dem då? Numera är det officiellt stadfäst att allting där John Derek (1926-1998) regisserade sin fjärde och sista hustru Bo är, per definition, kalkonstämplat. Nog minns jag detta som något av det absolut sämsta jag dittills hade sett i filmväg. Men antagligen utövade Bo Derek i mer och mer mindre påklädd skepnad något slags dragningskraft också. Under en period syntes hon ganska flitigt i komedier som ”Blåst på konfekten” och som sagt, sin makes missriktade försök att etablera sig som auteur bakom kameran efter en längre karriärbana framför den.
Något slags besvikelse, eller kanske positiv överraskningsfaktor, ligger väl i att jag nu inte uppfattar absolut allt här som totalt undermåligt. Missta nu inte detta för att det här skulle vara en bra film, framför allt inte en bra berättad film. Men den har något ganska godtroget grandiost över sina ambitioner utan täckning. Den här eran bjöd en del skapelser där man ändå vinnlagt sig om att leverera tjusiga vyer över exotiska landskap. Eventuellt, som i det här fallet, med vilda djur som verkar mer väldresserade än de mänskliga skådespelarna. Spontant kan jämföras med ”Kannibalgudens berg” där Ursula Andress (händelsevis John Dereks andra hustru i ordningen) har huvudrollen i en story om europeiska äventyrare som hamnar i infernaliska infödingars våld. För visst finns de här, delar av urbefolkningen i djungeln som har högst otrevliga vanor, i det här fallet aldrig riktigt definierade. Bara att något kommer att gå illa innan Tarzan dyker upp. Igen. Det gör han nämligen under ett par omgångar i de här lilla skrönan. Som börjar med att en ung aristokratisk kvinna söker upp sin far som lever upptäckarlivet någonstans nere på den afrikanska kontinenten. De är emotionellt distanserade från varandra och det spända förhållandet håller i sig ganska länge. Tarzan är knappast huvudpersonen och när han väl dyker upp i fotomodellen Miles O’Keeffes format gör han egentligen inget direkt intryck överhuvudtaget, förutom tvättbrädesmagen som torde vara tänkt att kompensera kvinnlig publik för den flitiga exponeringen av Bo Dereks fysiska företräden som annars ser ut att vara filmens främsta säljpitch.
Alltså. Mr Derek har ingen direkt känsla för hur länge en scen egentligen ska få tillåtas hålla på, hur man klipper eller håller sig till logiska lagar. Han har (eller hade) uppenbarligen ytterst begränsade begrepp om emotionell förbindelse och konsekvens i personregin. Användningen av slow motion är närmast obefintligt genomtänkt. Men påfallande komisk i praktiken. Bo Derek och Miles O’Keeffe lever på sina utseenden och har inte så mycket annat att luta sig mot. Kanske därför känner sig veteranen Richard Harris (1930-2002) nödgad att hamra på med ett sagolikt överspel som han kanske redan då insåg var under hans värdighet. Eller så tillhörde han den där skaran begåvade aktörer som gillar att jobba huvudtaget och inte är så nogräknade i alla lägen.
Noterbart är att regissör John konkurrerade om det årets Razzie för värsta regi, men ’förlorade’ mycket knappt till Michael Cimino för ”Heaven’s Gate”, åtminstone enligt Internet Movie Database. Den sistnämnda västernskildringen har väl i efterhand fått aningen mer upprättelse än det ’epos’ jag just försöker ge en rättvisande beskrivning av.
Elefanter, lejon, storvuxna ormar och andra kreatur som nyfikna schimpanser i en era då digitalteknik knappast blivit industristandard, de imponerar faktiskt ändå på mig nu. Någon har bevisligen fått dem att fylla sina funktioner med efter omständigheterna godtagbar logik. Förutom det finns inga direkt konstnärligt godtagbara skäl att se detta illustra verk. Men ändå är det just en smula charmigt och lustfyllt i all sin allmänna inkompetens. Det är en klassiskt dålig film som inte gör mig lika upprörd som vissa andra, aningen bättre filmer men ändå större besvikelser, har förmåga att göra.
Men visst, jag påminner om detta: flera bättre filmer om Tarzan har gjorts långt före detta och även ganska långt efteråt. ”Tarzan” anno 1981 har någon form av kuriosavärde. Men kantrar ganska fort.
© Johan Lindahl
2019-03-03
Originaltitel: Tarzan the Ape Man
USA, 1981
Regi: John Derek
Med: Bo Derek, Richard Harris, John Phillip Law, Miles O'Keeffe, Akushula Selayah, Steve Strong, Maxime Philoe, Leonard Bailey
Genre: Äventyr, Drama, Romantik
Svensk biopremiär: 1981-10-23
Teman: Djur som bråkar Livet i djungeln
Relaterat: Legenden om Tarzan (2016) Tarzan apmannen (1981) Tarzan och den vita kvinnan (1934)
Ingår i följande teman
