Tarzan och den vita kvinnan (1934)

Kallhamrad kolonialism och liberala klädkoder i tidig Tarzan

3 russin

Före detta simsportsolympiern Johnny Weismullers andra uppenbarelse som Tarzan innebär nog fortfarande en av de mest ansedda och kanoniserade som gjorts om den illustra djungelhjälten. Det här går att imponeras av än idag - och samtidigt kan vi se tillbaka på en kolonialistisk epok, med andra attityder. Eller? Mest intressant är kanske att granska hur väl eller illa filmmakarnas perspektiv går ihop med dem som de vita äventyrarna visar upp. Några sådana är nämligen på väg ut i bushen i jakt på elfenben för att rädda sig rikedom och ära. En av dem hoppas också som bonus få tillbaka en försvunnen fästmö som fastnat för det äventyrliga livet långt bortom den borgerliga lunken.

Besökarna i tropikhattar och khaki verkar rätt kallhamrade när deras inhyrda afrikanska arbetskraft inte lyder order. En av dem skjuter ner en av bärarna som inte vill passera en förbjuden gräns i djungeln.
- Ett piskrapp hade räckt, replikerar kollegan kort och koncist.
Stora apor kastar stenar i en för sin tid ganska magnifik scen. Folk faller ner mot sin bistra ofrånkomliga död. Det innebär även introduktionen till Tarzan själv den här gången. Han som talar med djuren på deras villkor. Vid återföreningen med Jane och hennes gamle beundrare Harry börjar projekt övertalning; borde hon inte komma tillbaka till… civilisationen? Men en annan kärnfråga är om Tarzan kommer att hjälpa till med sökandet efter elfenben. Hans prioriteringar är inte självklart samma som tropikhattarnas.

Skadades förresten några djur under inspelningen? Som den där noshörningen i en nyckelscen. Här följer flera sekvenser med farliga aggressiva urdjur för att understryka riskerna med att vistas i den här miljön. Elefanter, apor och flodhästar förefaller dock mest vänskapligt inställda till huvudpersonen.

Men filmen är också omtalad i efterhand för sin relativt liberala klädkod, tydligen innan The Hays Office i USA slog fast mer bestämda regler för hur filmbranschen skulle självcensurera sig mest effektivt. Man ser helt enkelt mer hud än vi är vana vid från Hollywood under 1940-talet och fram till det upproriska 1960-talet då flera vallar bröts. Här kan man särskilt notera en simtur under vatten där Jane, möjligen spelad av en stand-in, verkligen inte har en tråd på kroppen (vilket kan vara en illusion skapad av någon form av kroppsstrumpa - det råder tydligen delade meningar om det förhållandet).

I dialogerna döljs likaså ofta undermeningar och dubbeltydigheter, liksom oväntat öppna sexuella anspelningar i flera scener.
- Du är den den första kvinna som jag varit tvungen att tvinga IN i en aftonklänning.
- Jag antar att det inte är din vanliga rutin.
- Allting verkar vara bakvänt här.
Ja, så där håller de på mellan diverse dödliga uppgörelser i djungeln.

Slutet är lite för abrupt. Det ska finnas flera lika redigeringar av filmen och den här versionen varar ganska exakt 100 minuter. Jag tror inte att det är den kortaste, men inte heller den längsta. Trots flera ålderstecken och några longörer fängslar ”Tarzan och den vita kvinnan” oftast och aporna agerar ungefär lika övertygande som de mänskliga rollinnehavarna. Vad det nu säger.

© Johan Lindahl
2013-06-08



Originaltitel: Tarzan and His Mate
USA, 1934
Regi: Cedric Gibbons
Med: Johnny Weissmuller, Maureen O'Sullivan, Neil Hamilton, Paul Cavanagh, Forrester Harvey, Nathan Curry

Genre: Äventyr, Drama
Teman: Livet i djungeln

Relaterat: Tarzan the Ape Man (1932)


Ingår i följande teman


Livet i djungeln





     

Dela |