Altered Carbon (2018)
”Haven’t you heard? God is dead.”
Den gemensamma frågan i vår tids mest intressanta sci-fi är oftast vad det innebär att vara människa när X eller Y är möjligt (en form av odödlighet, artificiella intelligenser, eller något annat tekniskt språng som ställer allt på ända). Svaren på frågan kan vara konservativa, progressiva eller provocerande. Eller alltihop, som här.
Tankarna går oundvikligen till ”Blade runner” (och dess utmärkta uppföljare från förra året), även om de tekniska omständigheterna är annorlunda och framtiden långt senare. Det är Tech noir ut i fingerspetsarna och ungefär lika allvarligt och underhållande, mysigt och förskräckande. Men tempot (och underhållningsfokuset) är högre. Förutom ”Blade Runner” möts här allsköns idéer som redan behandlats grundligt i populärkulturen. Bland alla tänkbara associationer ("Surrogates", "Elysium" ...) hittar jag bland annat den något underskattade ”In time”. I den sistnämnda var det tid som var valutan och maktmedlet med starka politiska undertoner, här gäller det ett annat sätt att undfly liemannen men en liknande indelning i rik och umbärlig. Förlagan är en bok från 2002 av Richard K. Morgan.
Personlighet och minnen (själen, om du så vill) lagras i en liten dosa (kallad ”stack”) som kan flyttas mellan kroppar. Premissen är inte den mest trovärdiga idén om vad framtiden kan erbjuda men en med synnerligen generösa dramaturgiska och rentav filosofiska möjligheter. Ett gift par som slåss för pengar och kommer hem till sina barn på kvällen i nya ”fodral” (”sleeves” på originalspråk). Prostituerade som kan ersättas med ett nytt fodral ifall torsken blir lite för våldsam. Liksom i de flesta framtidsskildringar är tekniken etablerad och accepterad, en självklar del av livet snarare än något man fortfarande häpnar över. Den absoluta överklassen (kallade "meths") lever så länge de vill, i köpta eller klonade fodral, och söker ständigt nya sätt att bekämpa den leda som förstås kan sätta in. Som att ladda ner en mördares medvetande i en orm som höjdpunkten på en fest. Vanligt folk får nöja sig med det fodral de har råd med eller får sig tilldelat. Vissa väljer att avstå helt från det existentialla ekorrhjulet. Somliga tror att man riskerar sin själ genom att flytta den och låter kryptera sin stack för att förhindra att den stoppas in i en ny kropp efter döden. Vill man någon riktigt illa är det för övrigt just stacken som man ska sikta på; först då inträder "sann död".
Allt detta etableras i påkostat, kraftfullt bildberättande och torrt fyndig dialog, exempelvis levererad av en nästan komiskt deffad Joel Kinnaman i kontrollerad men inte iskall högform. Han är den siste av sitt slag, en upprorsman från en våldsam tid, som återuppväcks i en stilig kropp för att lösa ett fall åt den förmögne Laurens Bancroft. Den sistnämnde har nämligen blivit mördad och undrar av vem. Han kan undra detta eftersom hans stack fanns uppbackad i "molnet" (en satellit) och därmed kunde tankas ner till den klonade kroppen för en total återställning. Som dock saknar det där helt avgörande minnet från själva mordet - eller självmordet, som vissa hävdar att det rör sig om. James Purefoy är lika välcastad här som självsäker krösus som han är som deppig loser i ”Hap and Leonard”. För den här rollen är det säkert hans insats i som Marc Anthony i ”Rome” som varit referensen. Och det finns många intressanta paralleller mellan romarriket och den här framtiden, inte minst i den närmast universellt accepterade tanken att människor har olika värde. En kvinnlig polis (Martha Higareda, som gradvis adderar fler nyanser än ’hård, sur snut’) och en före detta soldat (Ato Essandoh) blir från varsitt håll inblandade i fallet - som ömsom löper som en röd tråd längs med storyn, ömsom styr den.
Det här är en serie som gör väldigt mycket av alla sina förutsättningar. Mycket mer än till exempel första säsongen av ”Westworld”, som gick runt i cirklar, ältade sina uppslag och höll på sina få överraskningar i evighet. En hotellägande AI vid namn Poe (med passande frisyr och husdjur) som till skillnad från sina gelikar gillar människor. Möjligheten att olovligen checka ut en gangsterkropp från polisstationen där man jobbar så att mormor kan vara med på släktmiddagen. Eller tortyr som pågår till döden och sedan börjar om. Det är en serie som använder stoffets underhållningspotential men också tar temana på allvar:
- Hur länge man än lever blir man aldrig klar.
De bra idéerna blir överraskande ofta till bra scener, dynamiska och dramatiska. Folk har åsikter och saker att säga. Och ett relevant förflutet som gradvis avslöjas. Mysteriet som gradvis klarnar är en lika självklar som välfungerande bonus. Och att de ibland unnar sig att fokusera på snyggt arrade kampsekvenser och framtidens potential för dekadenta tidsfördriv gör i alla fall inte det hela mindre underhållande. Inte heller att de tar chansen till den mest vrickade klonfajt man sett.
Men jag måste medge att slutsträckan inte övertygar mig lika mycket som starten. Associationerna blir allt fler (både "The Prestige" och "Memento" gör sig vid specifika tillfällen påminda i åtminstone mitt huvud). Melodramat fläskar på och de oundvikliga duellerna mellan allsköns övermänskligt farliga kombattanter florerar när finalen nalkas. Men de har fortfarande idéer kvar, både infernaliska och ... fina. Och en historia att berätta med klara tematiska poänger.
Trots en fäbless för stiliserat snyggesex, och utan att någonsin vara något så tråkigt som Perfekt, är "Altered Carbon" en serie med en extrem densitet av intressant stoff och underhållningsgrad. Mindre än fyra russin vore det bara sniket att ge.
Men titeln är inget vidare. Serien (och boken) borde helt enkelt ha kallats ”Sleeves”.
© Anders Lindahl
2018-03-10
Originaltitel: Altered Carbon
USA, 2018
Skapare/show runner: Laeta Kalogridis
Med: Joel Kinnaman, James Purefoy, Martha Higareda, Chris Connor, Dichen Lachman, Ato Essandoh, Kristin Lehman, Trieu Tran, Renée Elise Goldsberry
Genre: Action, Politik, Sci-fi
Teman: Originalproduktion från Netflix
Relaterat: A.I. (2001) Blade Runner (1982) Blade Runner 2049 (2017) Surrogates (2009)
Ingår i följande teman
