Blade Runner 2049 (2017)

Stram stilfull dystopi

Storvulen men stram. Massiv med en del förväntat magnifik arkitektur. Och en del action. Men den här uppföljaren, eller det senkomna andra kapitlet i sagan som började för 35 år sedan, är främst fokuserat på mening. Den alltid akuta frågan om människovärde och vad detta innebär i en värld där artificiella intelligenser och skapade existenser är en del av vardagen. Här finns givna referenser, naturligtvis inte bara till den första filmen utan numera en hel uppsjö av filmer och TV-draman som närmat sig ämnet ur olika vinklar. ”Battlestar Galactica”, ”Ex Machina”, ”Her”, ”Äkta människor” och mycket mera. Vem är du, vem är jag, vem är mest värd och vem fäller avgörandet angående just det sistnämnda?

Replikantjägare Rick Deckard alias Harrison Ford är ibland oss igen, vilket alla intresserade av uppföljaren säkerligen redan noterat i sin mentala almanacka. Men hur, var och när han dyker upp och exakt vilken betydelse han har den här gången kan vi låta vara osagt. I ”Blade Runner 2049” som utspelas tre decennier efter originalet, är huvudrollen som yrkesmördare i statens (eller möjligen kommunens) tjänst övertagen av Ryan Gosling vars specialagent med det korta kärnfulla tillnamnet ”K” ganska omgående förklaras vara en replikant i egen rätt. En artificiellt framställd individ med alla övriga tecken på människolikhet, inklusive inplanterade minnen som han själv är medveten om är planterade. Han vet vem han är, vad han är och vad hans jobb är. Just det, att jaga rätt på andra replikanter från en produktgeneration som anses vara ett hot mot den allmänna ordningen och eliminera dem såväl från uppdragsgivarens lista som jordelivet.

Den värld som möter oss här är om möjligt ännu mer ogästvänlig än i föregångaren. Det där med vanlig hederlig natur kan vi glömma. Ekosystemet har obevekligt och oåterkalleligt slagits ut och nu handlar det om att skaffa sig en så dräglig existens som möjligt i robusta och teknokratiska metropoler där njutning liksom allt annat går att köpa. Men vädret verkar ständigt kylslaget och utomhus vistas man helst bara för att förflytta sig mellan jobb och hem. Ungefär. Klassamhällelig dynamik och synliga sociala skiktningar verkar inte oväntat fortfarande finnas kvar, för övrigt.

”K” är allmänt igenkänd som ett ’skinnjobb’. Alltså ingen riktig människa, men ändå tjänare åt systemet och därmed i princip föraktad av alla i omgivningen. Han lyder order, men kommer givetvis i en sådan här historia att tvingas ifrågasätta sin världsbild och börja begrunda livets egentliga syfte. Hans enda riktiga sällskap är en kvinnogestalt framställd av det företag som i princip styr allting. Hon är en produkt, ett slags avancerat hologram men med välutvecklade mekanismer för att ge sken av att kunna vara den verkliga, äkta kompanjon vår antihjälte behöver för att ha åtminstone något inslag av social samvaro, mer än bara pliktuppfyllelse och överlevnad i tillvaron.

Men nu leder hans uppdrag in på vägar som får honom att ifrågasätta grunderna för existensen, marken börjar skälva. Runt om honom uppenbaras motsättningar och stridande fraktioner. Frågan är vem som representerar vad, och vilka intressen som egentligen ska tillfredsställas. Vi har Goslings strikta chef och uppdragsgivare på en inte alltför inbjudande framtida polismyndighet i Los Angeles, spelad av en målmedveten, disciplinerad Robin Wright. En excentrisk uppfinnare och den oftast osynlige, kanske verklige makthavaren i detta universum, behärskat men ändå hotfullt personifierad av Jared Leto. Liksom andra individer och grupperingar vars motivationer och agenda vi kan fundera på.

Är det bra? Absolut, men var beredd på en förhållandevis långsam uppbyggnad och som helhet en film som klockar in på två timmar och tre kvart. Det är ett rejält stycke framtidsdystopi som levererats i regi av Dennis Villeneuve. Allvarligt talat, ett starkt incitament för mig att se filmen, förutom originalets med tiden ackumulerade scifiklassikerstatus, var regissörsnamnet. Mannen bakom ”Prisoners”, ”Arrival” och ”Sicario”. Med andra ord går jag in i salongen med den där ohälsosamma förväntan att inget mindre än ett mästerverk duger. Så, blev det fullkomligt? Förmodligen inte helt och hållet. Men en av årets bästa filmer, ja. Det kan vara för snyggt uträknat även när det ska vara fult. En smula kliniskt på gott och ont. Allt kanske inte är konsekvent - eller så är det det, men behöver ses om för att förstås till fullo. Det kanske inte är en film att vilja bo i med tanke på hur framtiden utmålas, men definitivt en resa värd att följa med på. Finns planer på fler uppföljare? Tanken är tilltalande, faktiskt.

© Johan Lindahl
2017-10-07

Originaltitel: Blade Runner 2049
USA/Storbritannien/Kanada, 2017
Regi: Denis Villeneuve
Med: Ryan Gosling, Robin Wright, Ana de Armas, Sylvia Hoeks, Carla Juri, Harrison Ford, Wood Harris, Jared Leto, Hiam Abbass, Lennie James, Barkhad Abdi, Edward James Olmos, Dave Bautista, Mackenzie Davis, Sallie Harmsen

Genre: Sci-fi, Thriller
Svensk biopremiär: 2017-10-05
Hemmabio: 2018-02-19

Relaterat: Blade Runner (1982)

Relaterade artiklar
2010-talets bästa filmer

Relaterat ur russinbloggen
2018-02-25: Niander Wallace vs Elon Musk: En titt på Blu-rayutgåvan av Blade Runner: 2049

Sök