Ash och hans lilla gäng av demonbekämpare måste bekämpa fler demoner, återigen mycket tack vare Ashs dåliga beslut. En äkta vänskap har bildats mellan dem och de ser sig som utvalda med ett viktigt uppdrag.
Säsong två för oss bland annat till Ashs hemstad och hans otrevlige far, men också på en massa irrande vägar med mer betoning på äckel och chock än den där absurda humorn som berikade första vändan och gjorde den så omöjligt charmig. Bland annat en scen i ett obduktionsrum gör sig ofrivilligt påmind. Det andas ironisk småunge om alltför mycket: "Haha, tål du inte lite blodig humor?"
Jo, men jag vill ha mer ...
Slutet, som leder tillbaka till den ensliga stugan igen, under omständigheter jag inte ska spoila för mycket om, har tillräckligt mycket nostalgifaktor, splatterkomik och spänning för att jag ska känna mig förlåtande och sätta en närmast meningslös trea. Men mer begåvat än så här måste det bli om det ska kännas lockande att se den kommande säsong tre.