Evil Dead II (1987)
"Groovy"
Visst finns det ett eller två rätt kusliga ögonblick i "Evil Dead II" och en massa hoppa-till-av-överraskning-scener. Men det här är främst en komedi, i exakt lika hög grad som valfri rulle av Peter Jackson fram till "Frighteners". En slapstick-komedi, ska väl förtydligas. Bruce spelar över som en föregångare till Jim Carrey och misshandlas brutalt av både sig själv, zombies och andra människor och är man på samma våglängd som Raimi och hans kumpaner är det hjärtligt roligt att se på.
Nu kommer en jobbig mening, men jag lovar att den är korrekt och relevant:
Början på tvåan är, om man sett ettan, lika förvirrande som början på trean är för den som sett den här. Jo, tanken är att Ash (Campbell) ska hamna i samma prekära situation som i slutsekunden av första filmen, så handlingen kan fortsätta därifrån. Dock kunde, av olika skäl, en prolog inte byggas av material från ettan, så en ny sekvens filmades där Ash och Linda (spelad av en ny flicka) ensamma ger sig upp till stugan och hon i en svindlande fart besätts av kandarianska demoner för att lika snabbt tas av daga av Ash. På så vis hamnar vi ungefärligen på rätt ruta, där en ny fest i tokskräck och Three Stooges-referenser kan ta vid.
Medans Ash tampas med de demoner som han oavsiktligen släppt lösa i skogen genom att slå på en rullbandspelare är en ny skara människor på väg till stugan. Som vän av ettan noterar är detta lika mycket ett återberättande av första filmen som en fortsättning. Ash finner även här ett hagelgevär, även här fångas en ensam tjej av illvilliga träd och buskar, även här får Ash kopiöst med stryk, faktiskt ännu mer.
Stryk, ja. Campbell gör alla sina egna stunts, sägs det ju, och ofta är det inget tvivel om saken. Om han inte haft turen att vara kompis sedan ungdomsben med Sam Raimi hade han kanske istället haft en karriär som akrobat eller clown, vem vet? När hans hand gjort uppror, slår tallrikar i huvudet på honom och till och med med gör ett nacksving på sin ägare, är Campbell i sitt esse, samtidigt som man undrar om han har total koll på vad han gör. Är det skicklighet, bara tur eller ett ingripande från slapstickfilmens skyddshelgon som gör att han inte bryter nacken? Imponerande på ett annat och mindre oroande sätt är hans synkade "dubbelspel" framför spegeln, som gör det möjligt för honom att gå ut genom glaset och attackera sig själv.
Det här är alltså en vrickad komedi, men det hindrar inte att den vittnar om ett stort hantverkskunnande. Här kryllar det av både små och stora filmtekniska finesser som ökar på tittarglädjen något enormt. En scen där märkliga ljudeffekter och kameralinser gör att själva verkligheten synes knaka i fogarna känns faktiskt rätt unik. Maskerna ser dessutom mestadels rätt coola ut, och när det ska animeras får man istället sköna Harryhausen-vibbar.
Det här är mindre otäckt än vad diverse åldersgränser får en att tro, men därmed inte sagt att det är en film för alla. En talande scen: Ash har just sågat av sig sin hand, efter att den blivit besatt och försökt döda honom. Han ställer en hink ovanpå den tjattrande handen (med repliken "here's your new home") och tynger ner den med en trave böcker. Överst ligger "A Farewell to Arms". Om du inte tycker att det är kul ska du inte se den här filmen.
Själv tycker jag att det är helt underbart jätteskoj!
© Anders Lindahl2004-11-15
DVD / Blu-ray
Anchor Bay, förstås, har gett ut filmen i en 16:9-variant där det mesta stämmer. Fin bildkvalitet och lagom mycket extramaterial.
Bland det sistnämnda finns en rolig making-of gjord av effektgänget bakom masker och annat. De kommentererar sina gamla videoinspelningar och det blir allmänt jättetrevligt att se på. Fast epilogen med zombie-bebisen kanske de kunde ha klippt...
Sedan bevisas ånyo att Raimi och hans vänner regererar vad det gäller avspända, roliga och informativa kommentarsspår. Här pratar han tillsammans med manusmedförfattaren Scott Spiegel, Bruce Campbell och Robert Tapert och trivselfaktorn är extrem.