Alien: Covenant (2017)

Brutal och ambitiös men aldrig kuslig och inte helt övertygande

Nytt försök att gjuta liv i Alien-sagan från regissören som en gång startade den, regissören vi alltid kommer tycka om, även om hans senare repertoar är tämligen svajig. Frågan man ställer sig innan är aldrig "kan det bli lika bra som originalet?" utan "kan det bli lika dumt som Prometheus?"

Detta är alltså en sequel till Ridley Scotts ambitiösa men slarvigt skrivna film från 2012, där en rymdexpedition sökte Stora Svar men främst hittade allsköns farligheter på en ogästvänlig måne. Mot slutet begav sig en ensam överlevare i en främmande rymdfarkost mot en annan planet på jakt efter Stora Svar. Tillsammans utgör filmerna The Alien Prequel Series. Denna serie har åtminstone på ytan vissa ambitioner utöver att åsamka nagelbitande, med funderingar kring människan natur, ursprung och eventuella skapare.

Det är i den andan som det inleds. Magnaten Peter Weyland, känd från företagsskyltar redan i "Aliens", samtalar i en prolog med androiden David (Fassbender) inför Prometheus-expeditionen. Det är övertydligt men lågmält slående, särskilt Weylands reaktion när David för deras olika grad av dödlighet på tal. Den som sett "Prometheus" minns eventuellt att den resan bland annat syftade till att ge sponsorn längre eller rentav evigt liv.

Det är förstås inte med denna expedition som filmen fortsätter, eftersom den redan har skildrats. Istället hoppar vi förbi den i tiden till en koloniseringsresa inte olik den i "Passengers". Och det är en ganska bra start. Den lilla besättningen, där flera är i parrelationer, väcks i förtid till en krissituation som snabbt tar ett av deras liv och hotar de tusentals nedsövda liven ombord. Det är mänskligt, spänt, och faktiskt engagerande, med en blandning av okända och oväntade skådisar. Som Danny McBride på låg volym. Billy Crudup spelar den kristillsatte kaptenen, en man som tror på något men tvivlar på sig själv (även om tro-biten i slutändan kommer visa sig lika ytligt och flyktigt behandlad som i "Prometheus"). Katherine Waterston (från bland annat ”Fantastic Beasts and Where to Find Them”) får också tidigt ta dramaplats och gör en stabil men lite opersonlig insats. Någon ny Ripley blir hon näppeligen.

Och även här ser vi Fassbender, nu som androiden Walter. En uppgradering, som ändå kan ha svårt med kommunikationen.

- Is that a question?

En uppsnappad radiosändning gör dem mitt i allt detta medvetna om en möjlig ny hemplanet mycket närmare än den de är på väg till. Det är bara för bra för att inte kolla upp. Förutom att det inte kommer bli bra alls.

Det är mer "Alien" än "Prometheus", med repliker, scener och scenografi som synnerligen medvetet påminner om Scotts klassiker, inklusive en rymdbegravning. Musiken återanvänds ofta rakt av. Stilen glider över mer i "Aliens" när de landar på den bistert natursköna planeten. Det är stämningsfullt och stilfullt. Odlat vete kan vara olycksbådande.

Sedan smäller det till i de skräckigaste sekvenser Scott kanske någonsin gjort. Backburster-scenen och den nya aliendesignen (fulare och "hudigare" än Gigers vrickade konstverk), och vad denna varelse raskt ställer till med, är magstarkt stoff. Men det är fortfarande klassisk survival horror, med den nästan oumbärliga "karantän eller inte"-scenen och fler f-bombs än hela serien hittills producerat.

Scott har dock större och mörkare ambitioner än så. När Walter möter sin "bror" på den ogästvänliga planeten och hans principer eller programmering prövas, samtidigt som yttre faror decimerar det lilla gänget på blodigaste vis, är det ibland dunkelt, ibland övertydligt, och eventuellt inte vad du hoppades på. Det pratas om Byron och Shelley och spelas flöjt samtidigt som skräckstämpeln ska förtjänas. Här presenteras på gott och ont också xenomorphernas hela bakgrundshistoria. Ett bokslut som förtar en hel del mystik och flyttar fokus till ett annat av filmseriens teman. Här utgår man från det återkommande Alien-inslaget med artificiella intelligenser och tar upp kampen med en uppsjö av samtida filmer och serier där mänsklighetens självklara plats som skapelsekrona ifrågasätts. Scott tar också chansen att iscensätta en civilisations undergång i en sekvens mer besläktad med hans "Exodus". Om du också påminns om klassikern "Förbjuden värld" är det säkert inte oavsiktligt. Det pågår en hel del.

Sista akten handlar ändå mest om flykt och skräckspänning. Och är spännande. Och väldigt bekant. Fram tills en viss punkt.

Ett effektfullt men lite krystat slut visar att Scott inte varit intresserad av att ta den mest insmickrande vägen. Och samtidigt känns filmen ämnad att just behaga, åtminstone de tittare som inte tyckte att ”Prometheus” var skräckig nog. Tråkigt nog har de inte vågat sig på att försöka skapa en rysare. Den nerviga spänningen som universellt hyllats i originalet är helt frånvarande, här finns helt enkelt inte fingertoppskänslan och tålamodet som krävs för det. Istället ser vi en serie referenser till ettan och tvåan och en räcka ofta brutala konfrontationer med halvdant ”allvar” instucket emellan.

Detta är till sitt väsen en mörk, dyster och rentav elak rysare. Det är förstås 'bättre' än att mest vara virrig och irriterande som "Prometheus", men något slags varning kanske bör utfärdas. Det är till sin ambition något annat än "Jurassic World" eller senaste "Kong”, inte bara i graden av splattrighet.

Men inte helt övertygande, alltså. Det känns faktiskt lika tillgjort som tungt när säcken ska knytas ihop. Och även om handlingen som helhet känns mer sammanhållen den här gången får man ofta tillfälle att på klassiskt dumrysarvis ifrågasätta personernas beslut och handlingar. Och framför allt: var det här verkligen rätt historia att berätta och kunde den isåfall inte ha berättats mer kreativt? När Cameron breddade bilden i "Aliens" och presenterade mer av framtid och miljö var det spännande, och att olika regissörer sedan valt att fortsätta världsbyggandet i olika riktningar är naturligt, men det enda sättet som den här filmen verkligen hade kunnat glädja mig på vore nog att skala ner det till mikronivå igen. Betygsmässigt kan jag sträcka mig till att ge "Covenant" en svag trea men jag skulle ljuga om att jag påstod att jag tycker om den. Jag tycker att det är fel film.

Det var länge sedan jag kände att Ridley Scotts instinkter höll hela vägen och det här är tyvärr inget undantag. Det är talande att årets hyllade uppföljare på en Ridley Scott-klassiker inte är gjord av Scott själv. Allt tyder på att ”Blade Runner 2049” hanterar den här filmens mer seriösa teman på ett mycket intressantare vis. Men om man i första hand söker brutal och lite äcklig skräck är förstås ”Covenant” det rätta valet.

© Anders Lindahl
2017-10-08

Originaltitel: Alien: Covenant
USA / Storbritannien, 2017
Regi: Ridley Scott
Med: Michael Fassbender, Katherine Waterston, Billy Crudup, Danny McBride, Demián Bichir, m.fl.

Genre: Action, Religion/filosofi, Sci-fi, Skräck
Hemmabio: 2017-10-02
Teman: Alien

Relaterat: Prometheus (2012)

Ingår i följande teman

Sök