Prometheus (2012)

Prometheus eller Epimetheus?

Och känslan av att man under nästan två timmar har försökt hitta på ursäkter åt en filmskapare som inte borde behöva det ...

Inledningen på Ridley Scotts ivrigt emotsedda nästan-Alien-prequel skriver checkar som resten av filmen inte bara inte kan lösa in, utan som den inte alls vill kännas vid. Den bleka humanoiden som, enkelt uttryckt, tar livet av sig i ett svindlande vackert landskap och presentationen av ett sovande rymdskepp med en ensam vaken android på ger (om man bortser från det "Star Gate"-liknande mellansticket i en grotta) skäl att tro att Ridley verkligen är i högform. Visuellt är det förstås förstummande, och kommer så vara till och från under resten av filmen. Det är också lätt att känna igen sig från gamla "Alien" vad gäller looken på inredning och teknik.

Men det bestående intrycket när allt är över - med reservation för en eventuell sequel - är av karaktärer som beter sig inkonsekvent och enfaldigt, av klyschiga scener och ytligt behandlade Stora Frågor. Den nerviga, olidliga spänningen från den enkla men nästan perfekta "Alien", den måste ha skapats av en helt annan regissör. Här sticker några spännande scener ut, även om de inte tillåter närmare analys, men helheten är i det närmaste ointressant och känns slarvigt sammanfogad.

Premissen för hela filmen är inte på minsta sätt mer raffinerad än den för tjogtals b-rullar som ingen känt sig förpliktigad att hylla. Tydliga inplanteringar och föga spirituella vinkar till de gamla filmerna. Manuset vill lämna alla dörrar på glänt, inklusive teologiska sådana, men undviker allt som skulle kunna liknas vid djupare resonemang. Och Noomi? Varken dålig eller särskilt bra. Fassbenders tolkning av en android med förkärlek för "Lawrence av Arabien" hör till de få höjdpunkterna och inte ens den här karaktären kan man i slutändan känna att man fått förstå sig på.

Handlingen, utan alltför grava spoilers, är i korthet en anslutande sci-fi-myt till den i "Alien". Genom en serie liknande grottmålningar inser år 2089 paret Elizabeth (Noomi) och Charlie (Marshall-Green) att Svaret kanske finns därute. De som skapat oss, de som kan svara på frågan Varför. Ändock behåller hon sitt kors om halsen, för att ingen tittare ska (*host*) alieneras. Ett gäng forskare och annat löst folk far ut i rymden, till en planet där de hittar något av humanoid hand konstruerat, något med stora, döda humanoider i. De hittar också ett ämne vars effekt på den som kommer i kontakt med det skiftar på ett synnerligen störande sätt. De hittar gamla suddiga 3D-inspelningar och andra ledtrådar, som de drar väldigt snabba slutsatser av. De hittar också ... äsch, inte för mycket spoilers, lovade jag ju.

Expeditionen sponsras av den uråldrige triljardären Weyland, vars namn torde ringa i några klockor för franchisens vänner och som spelas av en nästan oigenkännlig Guy Pearce. Idris Elba (Varför så bekant? Name 'Stringer' ring a ... Bell?) är kapten, Charlize Theron bestämmer på skeppet, och Michael Fassbender är som sagt en android, och kanske filmens främsta tillgång tillsammans med de skarpa och stiliga visuella effekterna. En del scener är häpnadsväckande snygga. Men vi vill förstås ha mer! Eller mindre! Som i den simpla men ack så effektiva "Alien".

När det gäller presentationen av karaktärerna kunde de gott ha tittat en extra gång på Camerons "Aliens", fortfarande ett skolexempel i konsten att ge alltifrån smartskallarna till musklerna lite personlighet genom en handfull intressanta repliker. När den person som ger starkast avtryck inte ens är en person finns det anledning att vara lite kritisk, minst sagt. Där de faktiskt försöker, känns det tillgjort - som i en krystad dialog där både Elizabeths tro och sterilitet ska dryftas.

Flera av de mer belackande recensionerna gör processen kort med filmen som helhet och roar sig sedan med att detaljanalysera karaktärernas inkonsekventa beteende och andra underligheter. Och de behöver inte överanstränga sig. Det finns väldigt gott om konstigheter här. Val och handlingar som i bästa fall kanske kändes dramaturgiskt motiverade på papperet men som bara bidrar till att ge händelserna ett sken av overklighet. Saker som känns omöjliga på fel sätt, inklusive de skrattretande lindriga sviterna efter ett brutalt kirurgiskt ingrepp. Operationen är förvisso en häftig scen, men den hade behövt följas upp på ett mer trovärdigt sätt för att undvika ännu ett 'det där köper jag bara inte.'

"Robin Hood" borde ha påmint en om att namnet Ridley Scott faktiskt inte är en garant för riktigt bra film, utan tvärtom en ganska ojämn filmskapare, men nog hade man hoppats att det här temat skulle locka fram det bästa ur honom. Den disciplinerade perfektionisten, ni vet, som ändå lyckas väcka känslor och tankar. Framför allt kunde man väl anta att han inte skulle närma sig så helig mark om han inte hade försäkrat sig om att manuset håller måttet. Men man kan bedra sig ...

Visste ni att mytens Prometheus hade en tanklös bror vid namn Epimetheus? Kanske hade det varit en bättre titel?

© Anders Lindahl
2012-10-08

Originaltitel: Prometheus
USA / Storbritannien, 2012
Regi: Ridley Scott
Med: Noomi Rapace, Michael Fassbender, Charlize Theron, Idris Elba, Guy Pearce, Logan Marshall-Green, Sean Harris, Rafe Spall, Emun Elliott, Benedict Wong

Genre: Action, Religion/filosofi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2012-06-01
Hemmabio: 2012-10-03
Teman: Alien

Ingår i följande teman

Sök