Fargo - säsong 3 (2017)

Mer insnöade infernaliteter i Minnesota med omnejd

4 russin

Märkligt hur ett kreativt koncept kan förnya sig så konstant och ändå behålla sitt eget språk. För det här är faktiskt en av de där sällsynta serierna som verkligen vinnlägger sig om ett helt eget uttryck. Inte bara genom att framhäva dialekter från norra delen av Förenta staterna som vi inte hör lika flitigt annars. Lika mycket handlar det om vad folk väljer att säga - och vad de inte säger. Hur de samtidigt kan vara sluga och slösinta. Eller verka vara det senare, men underskattas grovt av sina opponenter.

Här tilldrar det sig med det mesta i Minnesota med en del utvikningar, bland annat till Los Angeles. En framträdande kvinnlig polis ingår vanligtvis i inventarierna. Liksom dessa närmast patenterat osannolika men med ett slags drömlik logik ändå förväntade sammanträffandena. ”Fargo” har som sitt signum att både vara väldigt jordnära och ändå utsvävande med en närhet till andra dimensioner, eventuellt okända.

Det är inte många serier som mäktar med att bygga upp och bibehålla den här svårslagna balansen mellan komik - som ibland gränsar till lyteskomik - och hotfullhet. Lejonparten av handlingen tar plats i trakter som egentligen inte ska framstå som överdrivet våldsamma, men klassiska ingredienser som avund, girighet, svartsjuka och ond bråd skatteindrivning sätter ändå destruktiva processer i obeveklig rullning på en regelbunden basis. Här kretsar det åtminstone inledningsvis väldigt mycket kring rivaliteten mellan två tvillingbröder, båda spelade av Ewan McGregor. Men i leken blandar sig också en mystisk affärsman, synnerligen excentrisk och med den där väldigt Fargo-eska kombinationen av skämtlynne och hotfullhet. David Thewlis är en rackare på just den typen av roller och blir mer och mer intrigerande för varje avsnitt. Vem är han egentligen och representerar han någon annan än sig själv? Symboliserar han egentligen sataniska krafter, en förförare och förledare nedfallen från den celestiala societeten och bokstavligen ’hell bent’ på att åstadkomma förödelse genom att synas så lite som möjligt men verka desto mer?

Här finns förståelse för det mytiska, med referenser till bibliska berättelser och annat i olika utsträckning antikt men ändå ständigt aktuellt. Inspirerat av bröderna Coen men inte direkt skapat och iscensatt av dem, även om de anges som producenter. Det här är ändå som en förlängning av deras universum. Och en variant av sedelärande skrönor som kan ta en ände var som helst men plägar landa i något symboliskt, en väckarklocka över moraliskt förfall och en studie i människans gnidigare sidor. Frestelser lurar överallt.

Kufiskt och kuriöst kanske, men det stannar aldrig vid bara stereotyper. Det finns alltid en skruv och inte bara kallt iakttagande. Blandningen av de högst ovanliga och de väldigt vanliga personligheterna skapar något vardagligt skrämmande men paradoxalt inbjudande. Den där isande spänningen som uppstår när olika världar krockar. Och så de där ögonblicken, de helt oväntade scenerna som man skulle kunna hata för att de plötsligt tycks föra oss ut ur det etablerade sammanhanget och in i något helt annat universum. Men de är lätta att gilla också, scenerna som fördjupar något och tillför en ytterligare dimension även om vi inte omedelbart ser det precisa syftet med dem. Oskuldsfullheten mitt i seriens regelbundna råheter. Allt det klarar ”Fargo” av att uppamma mer än genomsnittet i sitt gebit.

Även den här gången, i ett slags miniserieformat där en story varar i en säsong och nästa inte nödvändigtvis har så mycket med föregående att göra, så lyckas ”Fargo” knyta ihop sina cirklar och visar samma elliptiska kvaliteter som förr. Om det fanns en del tydligare samband mellan de två första säsongerna som utspelades med ungefär 30 års mellanrum, så är den här omgången mer fristående. I stort sett är alla nyckelkaraktärer nya. Men vi lär känna dem. Och bry oss om vad som händer med dem, vissa mer än andra. Vi kan fascineras av David Thewlis samvetslösa gangster med sitt oerhört kontrollerade utspel, en man som ger intryck av att aldrig tappa fattningen, för att han alltid vet mer än andra. Det är lättare att sympatisera med småskojarinnan Nikki Swango (Mary Elizabeth Winstead) som tvingas in i ett farligare spel än vanligt och anpassar sig därefter, men har hon vad som krävs för att överleva hela vägen ut? Ewan McGregor i sina dubbelroller som tvillingbröder gör heller ingen besviken, men framför allt landar ansvaret att vara ett emotionellt och moraliskt centrum hos Carrie Coon som den kvinnliga polisen Gloria Burgle. Hon får kämpa i motvind och mot ofta mindre genomtänkta överordnade när hon följer ett spår av ovanliga händelser och kopplar ihop trådarna som kollegerna totalt ignorerar. ”Fargo” förmedlar en egen filosofi, där saker ibland tycks hända slumpartat men gärna med en mytisk förmåga att leda till poetisk rättvisa. Samtidigt som den utgår från att världen inte är rättvis och att mycket i den är obegripligt, finns också behovet att betona att livet inte är helt meningslöst och att personligt ansvar är något som varje människa behöver ta. Oavsett hur få andra som tycks göra det.

Att ”Fargo” fortfarande skulle stiga upp i årets TV-toppskikt var något jag närmast räknade med och som i stort sett infriades. Den svåra frågan är om de lever upp till den andra säsongens svårförklarade storhet och dess förmåga att göra sig nästan omöjlig att slita sig ifrån. Och det är klart, riktigt dit når det inte den här gången. Det kan tyckas en aning mer trevande och mindre fokuserat, men allt är relativt. De sista avsnitten, inte minst, är TV Deluxe. Sådant man skulle vilja bli bortskämd med ännu oftare än man redan blir.

© Johan Lindahl
2017-09-23

CR: Chris Large/FX. Credit: hbonordic.com
Anspråkslöst affärserbjudande eller fullskalig företagskapning? Marken börjar gunga under parkeringsplatsmagnaten Emmit Stussy (Ewan McGregor) när den mystiske Mr Varga (David Thewlis) bjuder in sig själv i det allra heligaste.

Credit: hbonordic.com
Nikki Swango - bara namnet är nog för att ana ugglor i mossen. Mary Elizabeth Winstead spelar en av TV-årets mest förslagna figurer.

CR: Chris Large/FX. Credit: hbonordic.com
Otack är lagens lön, åtminstone när ingen annan ser sambanden mellan ett antal till synes slumpartade händelser i småstadsmellanvästern. Gloria Burgle (Carrie Coon) har bara sin egen envishet och upparbetade instinkter i ryggen.

Originaltitel: Fargo - Season 3
USA, 2017
Regi: Noah Hawley Michael Uppendahl m fl
Skapare/show runner: Noah Hawley
Med: Ewan McGregor, Carrie Coon, Mary Elizabeth Winstead, Goran Bogdan, David Thewlis, Michael Stuhlbarg, Shea Whigham, Olivia Sandoval, Andy Yu, Hamish Linklater, Mary McDonnell, Mark Forward, Zina Lee, Ray Wise

Genre: Drama, Kriminalfilm, Thriller, TV-serie

Relaterat: Fargo (1996) Fargo - säsong 2 (2015)







     

Dela |